Min kära!
Jag kom hit i går kväll. Jag tog vår dyra son under min arm och jag tog till flykten. Jag är nu hos Helga. Jag måste lämna allt hemma såsom det gick och stod. Atmosfären i staden är outhärdligt spänd.

Här på landet är det något lugnare men här sker det också underliga, främmande saker. Armen befaller här alla att träda i krigstruppernas tjänst. Männer tar sina hästar och rikligt med proviant, hö med sig allt gratis. Många familjer med barn är redan nu i svårigheter och vintern är ännu framför. Många har begett sig utan bestämt mål, med tårar i ögon.

Jag är också gråtfärdig när jag kommer ihåg din avfärd. Min kära, träffar vi ännu nånsin? Mamma och pappa är i staden och kanske blir där. De kan inte gå någonstans gamla och sjuka människor. Jag har inte hört dig någonting på länge? Vad ska jag tänka? Är allt bra med mig? Tror du att vi träffar ännu i detta liv? Vetdu, kära, kära, min kära du, ingenting i världen kan ersätta dig! Var inte orolig för mig. Jag sköter om vår kära son, kramar honom, pressar honom mot mitt bröst och jag inbillar att jag kramar dig.

Jag vill tro att de ännu förhandlar sig fram till ett avtal och att det inte blir krig. Här är det skönt, vackert och fridfullt. Hit skall också du snart återvända dig och jag får krama dig från morgon till kväll. Var hurtig och tillitsfull min egen kära, efter stormen kommer alltid en härlig vinstilla och frid!

Beskydd och välsignelse till dig och alla er tappra vid fronten! Jag längtar dig oändligt mycket. Kära, kära jag saknar dig obeskrivligt mycket. Jag väntar att du klarar dig tillbaka hem därifrån!

Din egen kära

© Heikki Hellman 2012-08-26