jag stannade en stund extra och lyssnade till kvinnans berättelse
ett par svarta tänder och tovigt grått hår
ett liv av förlust
frihetsberövande
av förnedrande angrepp från självaste rättvisans långa arm
som fick mina knogar att hårdna
tack, sa hon till sist och tog min arm
de flesta ger mig bara medicinen och hastar sedan iväg
det är så skönt att få prata av sig
och så log hon (hon log!)
och min man är döv förstår du
herregud, tänkte jag
är detta verkligen Sverige?
jag hade inte mycket att säga henne
men efter 15 minuter av kvinnan med det toviga håret
kan jag inte med att fälla ännu en tår
utan att skämmas