ett
slarvigt utslängt
uttalande
når trumhinnorna

klyver världen

exploderar
i varje cell

hjärtat stannar
fast pulsen
rusar dånande

gör som förväntas
ler och tar det
jag kom för

i fritt fall
rör jag mej

i två dimensioner

den ena med asfalt
under skorna

den andra
handlöst mot avgrunden