Delar melankoliskt oförstörda
Kotor i kläm,

Det fanns en sympati i trösten
den som gav mod. Då. Nu. En
snarstucken fröken, trampar på
tår. En stympad självinsikt som
viker sig. Mil efter mil. Drar i min
kappa. Vill aldrig ge sig. Ögon som
ber om hjälp. Vädjan som skamligt vädjar.

Du är älskad min vän. Det finns en öm
lek där inget skadas. Jag ska inte skada.
Äger ingen revolver. Det som syns är en
skugga av ett hölster. Som leker lekar.

Underbara lekar med dig. Som hittar sig
själv. Igen och igen. Byter viss skepnad
men känner. Det spränger inne
i mig. Min själ orkar inte hämta känslan
så jag gömmer den för mig. För dig.

I andetagen