jag minns den där dikten jag skrev,
med ångestskrap under naglarna,
frityrolja i armvecken och
vatten under skorna

minns hur jag i panik rabblade alfabetet för att hålla det samman
hålla samman något du redan tagit sönder

och jag minns din mumlande röst, ditt skratt
när du pratade fast du inte ville att jag skulle höra
och min sammanbitna, (absolut helt) oberörda tystnad,
hur dina ohörbara ord lirkade upp, upp, upp
såren du från början öppnade, sydde igen;
öppnade;
helade;
karvade;
och kysste hela
igen
utan att veta att de fanns

jag minns också sådana saker som
hur din nacke kändes mot mina läppar,
tyngden av ditt huvud på mitt bröst

jag önskar att jag kunde glömma det.