In på scen stiger Rakel på Sions bergterass
bortanför de sydöstra kullarna och fästningen,
Allt går igen, skuggor faller bort. Solflickan
kastar en skugga mot berget i sin virveldans,
tyget böljar som lågor. Hon träder fram från
sina gömmor in i akten och ristar med
ståltråd i lera---

göm er icke, träd fram, låt vindarna föra er
till vägskälet, där väntar en barkbåt, ta den,
bjud in dagen och vörda tvillingen natten, tro

ja, gör det, tro på vad ni vill.

Jag gömmer mig i en rumslunga med idéer,
ser vägen som vi går på, och viftar bort
skuggan i bakgrunden med en vinkning utåt,

och berättar ...om skuggan och gömstället,
om ljuset och att träda fram