på stigen i omvärldens skog är det snårigt
och lätt att villfaras.
Dimman får molnen att spricka upp till regn,
upp till 7 cm i en regnbehållare,
sagan om den kampen dårå.

När vi står under samma himmel,
helvetet, skärselden eller paradiset
fyller du mig med liv, du är som vindarna
suset sorlet musiken - ditt stiger ned
till mig, som en ny värld, att leva mig in i.

dina rum på nära och på långt håll
med mörkröda draperier

Och det har jag detta evinnerliga ljus
som bör och måste stanna och bestå

även när det faller som käglor
jag ställer upp dem igen på parad
- passande marsch ...

Det hela går som i en båge över tillvaron,
och jag öppnar mitt valv, där konsten
sjunker ned över verkligheten, och
önskar ibland att den skulle vara lika
levande och ärlig, som när ängshökar
häckar på alvaret och parar sig...

I något bestående.