Himlen stiger ned till det stora alvaret.
Ljuset lägrar sig över de ödsliga vidderna med
kalkstenshällar stenrösen ag strandängar
vidsträckta stränder myren kärr.

Eldbranden går ned i havets öppna horisont och
ned i välvda konturer där dagens nattens markfärger
lägrar sig i det öppna och karga för att stiga uppåt -
här råder ingen annan tystnad än tidlösheten
i den klara luften, i Getsemane och skrifterna,
i skiffer ristas ödet in och fossiler är tecken på
liv en gång

hör sjöfåglarnas fågelsång
sånglärkans drill, storspoven vittljudande tjut,
ängshökens visslande jeok jeok

hösten sveper in över fälten hägringar med dimma,
vari fåglarna kretsar i flockens älvdans, i flykten
från Knisa Mosse till Kap Verde

på strandängen står ett ensamt träd omgivet av
salta havsvindar, så pinat, så härdat av
ihärdigheten, att det beständiga lider förlust.
Trädrötterna breder ut sig i sandmarken.
Hör ängsnyckeln som öppnar valvet
till underjorden sånger

om groende knoppar och multnande löv,
om skönheten som rymmer allvaret
och minnena, på stenmarkshöjden bländar
blåelden, blå brandfacklor, smala spiror
...förgätmigej...

orkidéeängar prunkande honungsblomster,
humlornas törst efter nektar, de bränns,
huggormarnas kamouflerar sig..


Öppna sinnen på ljusets och vindarnas ö
om tiden står stilla här, det är därför
som jag står här inför vidderna med en
öppen famn,