Vägen rinner ut i horisonten. Bredvid berg och dal.
Dansande hägringar - på asfaltens stekande ansikte.
Lågmälda skrik av rädsla och skräck, följer vägen, med en våg av tryckande vind.

Bakom klippiga berg döljs lägereldar.
Eldar av glädje och sorg. Ruiner, spillror - av hopp.

Trasiga relationer bundna längs vägen med de sköraste rep.
Rep av rädsla.
Rep av stumhet.
Rep av blindhet.

Natten utanför de brinnande eldarnas tröst är kall.
Den är utesluten, men även förkastad.

Den brinner av något.
Det är en eld utan glädje och lycka.
En sorgsen eld utan hopp.

Nattens furste arbetar tyst - försiktigt.
Han sörjer inte sin frånvaro.
Han lider inte utav dagens förbannelse.
Han skrattar galet åt morgondagens blinda raseri.

Ruvande på sanningen om natt och död som ingen tycks förstå.