prolog;
den ofrivilliga dekadensen förföljer mig sedan insikten om livets stora besvikelse. mänsklighetens totala meningslöshet tycks förbruka det sista av min inre energi.

de varma vindarna hjälper inte; tröstlösheten är och förblir min ack så påfrestande, men lojala vän eller ovän. jag tänker på det hårda arbetets belöning. allt för sällan upplever jag friden av det utomkroppsliga och dess oändliga rörelser. det tycks för en stund rena huvudet från den annalkande elden.

fragment;
nä jag klängde mig fast vid något, eller någon, endast för sakens skull.
när jag fann värmen och förstod att det inte var nog.

kölden som skrämmer mig mer för var dag som går.

epilog;
För vi ska springa i sanden tills någon av oss stupar. Den ständige domarens övervakande undgår oss ej; när vi sedan möts är tiden endast ett vagt begrepp.
Där finns inget lidande, ty morgondagen är endast ett fragment i sig, ett episodiskt berättande.

länken mellan minnet och nuet tycks endast vara något från det förgångna.

det som aldrig existerat för någon annan än dig själv. till alla dem som haft förhoppningen om något bättre.