Det är när stumheten tar vid
Och gör talet överflödigt
När musklerna domnar
Och kraftlöst smeker i tomma luften
När tankekällan
Går i sin
Och livslusten
Behöver en hävstång
Som det är fara å färde

Det är när regnet väter tillvaron
Och dagarna går i stå
Utan minsta tillstymmelse
Till den lilla gnutta sol
Den där som förmår att vända på allt
Som det är fara å färde

Det är när den där lilla solglimten tittar fram
Om aldrig så liten och svag
Som livet tänder på igen
Blodet rusar och rasar
Rösten sjunger himlahymner
Armarna lyfter berg
Och tankarna tänker nobla priser

Då inser man
Att den olycksaliga själ
Som myntade "Efter regn.."
Förmodligen var hela universums
Allra största geni