Nattimma då fullmånen lysa,
Ensam sitta på sängens kant,
Månens sken, av välbehag rysa.
Dess makt är stort. Det är sant.

Hålla pennan i stadigt grepp,
Mumlar, famlar i tanke och ord.
Ord svepa över läpp.
Drömmars horisont babord.

Trots månen besöka,
Ändock således ensam är.
Blicken vandra genom rummet, söka,
Ty kärlekens sjal finns ej här.

Ingen sitta vid sidan tätt,
Med någon sitt hjärta dela
En form av ensamhet sig uppklätt,
Ett halvt hjärta kvar att hela.