vindarna slår upp dörrar
vindnycklarna öppnar alla lås
när närheten till det enkla
stängs ute

det där med att bygga med träklossar
utan elektrisk ström
jag retuscherar mina fotografier
karamellfärg

inte sant
förvandlat

så beslöjat över en landsväg i brunt
naturen är skön
under tavlan som hänger på väggen
vaggar de varandra i en vit bolstersäng

inom oss alla bor ett barn
som vill vaggas, i speglingarna
från en landsväg vaggas jag
i svarta kanter ett ögonblicksvagg

vagga mig nu lugn
korpen sitter i fönstret
persiennerna är neddragna
regnet piskar på fönsterrutorna
det ropas gapas skriks från molnen
vagga mig korpen är nattsvart

en stenkropp som lever

i bikten
vagga mig go
vagga mig kär
vagga mig lugn

jag går på landsvägen
som Charlie Chaplin
efter alla svåra tillbud
tummar på krumbukter
fötterna svänger utåt
det hela sveper över stoftljummen bukt
dimmor som väger ett hekto eller två

jag vill bikta mig för den som vaggar mig
den vaggande sa "gå rakt fram,
vart ska du annars ta vägen?"

rakt fram, din enda landsväg
ugglorna sitter på din skuldra