Nu föddes jag. Fortsätt du, jag ska inte hindra dig, tvärtom så vill jag uppmuntra dig att fortsätta. Utan dig skulle jag inte vara någonting. Vad är det för tid nu? Det gör förresten detsamma, det är skönt att bara finnas till, oavsett när.

Hallå där! Slumra inte till! Ja, du! Just du som läser, det är dig jag talar till.

Du får förlåta mig, jag glömde helt bort att du inte vet vem jag är. Vi kanske skulle presentera oss för varandra. Vad heter du? Nej förresten, det är ingen idé, jag kan ändå inte höra dig. Tyvärr, jag önskar att det gick men det går inte. Mitt namn är Text. Du har säkert hört mitt namn förut, men på grund av något misstag så har vi inte blivit presenterade tidigare. För länge sedan hette jag Textus, men någonstans trillade en stavelse bort. Från början betydde jag "vävnad". Jag gillade klangen på namnet. Jag saknar namnet ibland men nu har jag accepterat förändringen. Jag har inte alltid sett ut så här. Jag har skiftat utseende mellan bilder, stavelsetecken och bokstäver. Man har hamrat mig i sten, ristat mig i träd, metall, glas, plast och hud och man har tryckt mig på papper. Kort sagt, jag gillar miljöombyte. Det bästa var nog att ligga nedsjunken i stenplattor och lapa sol. Men just nu ser jag ut så här, på vitt papper med Courier 96-tecken och med just dessa betydelser och formuleringar. Och detta tack vare dig läsare. I och för sig ska vi väl inte glömma författaren, men han är överspelad just nu. I detta ögonblick, i just det son du har läst, läser och kommer att läsa så är det bara du och jag.

Har du någonsin tänkt på hur jag egentligen ser ut? AAAAAAAAAAA, till exempel. Vet du, jag tycker att det är ganska komiskt, men mitt stora A är en oxe som står på huvudet, det är sant, på hedersord. Egentligen stod A från början, som oxe, vänd åt rätt håll, med hornen uppåt, men det har trillat över ända och rests upp åt andra hållet. På den tiden bestod jag bara av bilder. 

Snälla! Läs mig lite långsammare, jag får yrsel när det går för fort. Titta på ett O en stund. O. Visst är det fint? Jag hoppas att du har överseende med att jag är så egocentrisk, det blir gärna så när man har varit med om så mycket som jag.

Tänk att du fortfarande låter mig få liv med dina ögon. Du har verkligen räddat mitt liv. Om det inte hade varit för dig så skulle jag inte ha fötts. Vi kan väl fortsätta en bit till. Se det som en promenad tillsammans. Ser du punkten långt där borta vid horisonten? Vi kan väl gå dit? Du kanske inte ser den men jag vet att den är där borta. Det finns så mycket att se på vägen. Vi behöver inte prata med varandra, bara vara tillsammans och titta på det vi möter.

Titta! Här står ett S. Efter S:et fanns det en punkt, såg du den? Sen passerade vi ordet "Efter; E, f, t, e, r - fem bokstäver i ett ord som snabbt följdes av ett S igen men nu med "set" efter sig. Sen har tydligen författaren bestämt sig för att kombinera fem bokstäver till ordet "fanns" - vad som fanns vet vi ju redan eftersom vi nyss hade passerat det. Nämligen "Efter S:et". Nej, nu ser jag, det var ju en punkt som fanns efter S:et. Såg du också "."-en? Efter ett "," avslutades meningen med "såg du den", såg du det? Sen passerade vi meningen "sen passerade vi ordet". Det finns så mycket att se när man promenerar, men vi kommer ju ingenstans, vi kan gå vidare utan att titta på saker. Jag kan komma med förslag men det är bara du som kan bestämma om vi ska gå vidare.

Vi kan lätta ankar. Det är bara ett förslag, du är fartyget och jag är ankarkättingen. Du kastade ut ankaret när du läste min rubrik, från den stunden har du börjat hala in kättingen igen. Om vi lägger raderna efter varandra så bildar dom en lång kedja av ord, länkar. Dessa ord löper in genom ankar­hålet i din skrovsida; din blick, lägger sig tillrätta i ditt kättingförråd. Varje gång du börjar med en ny text så är det en ny hamn, till denna hamn har du gått med en viss last och lämnar den med en annan. Du kan se ner på ytan där kättingen möter vattnet, men inte dess fortsatta väg under det. Kan du verkligen veta ifall ankaret är i andra änden på kättingen? Det kan du nog inte veta, bara tro. För varje rad du halar in känns kättingen lättare, men du blir bara tyngre och tyngre. Tänk om ankaret har lossnat, eller att kättingen aldrig tar slut. Nej, det är inte sant, förr eller senare tar den slut. Du kan släppa taget om mig för en stund, vila och kanske se dig omkring i hamnområdet, som författaren gjorde när han skrev det här. Då kom katten just hem efter två dygns regnpromenad. Han gav den mat och satte sig ner vid skriv­maskinen igen, tittade ut genom balkongfönstret och såg solen lysa för första gången den dagen. Sen började han att hala upp den här meningen ur djupet, precis som du har gjort.

Det är möjligt att du söker dig högre upp i livet, eller tankens värld. Högt upp, om du vrider på nacken allt vad du orkar så frestar dig möjligtvis den snöklädda toppen av ett berg. Du kanske bara vill dit för att få nöjet att åka ner för dess sluttningar i en hisnande fart, som på skidor. Om det är det viktigaste, att få åka ner, så kanske du inte ser någon mening i att gå upp av egen kraft, så du kommer till mig, lift-linan. Jag ställer mer än gärna upp, från det nedersta fästet i rubriken till det översta i den sista punkten. Det är bara att hoppa in i liftkorgen och åka med. Det kanske vinglar lite på vägen upp men det är inget att oroa sig för, konstruktionen är sedan länge beprövad och godkänd för uppstigning till högre höjder. Bli för all del inte panikslagen så att du hoppar av i farten, även om du överlever så vore det ändå synd på den försummade upplevelsen av att ha nått toppen på just det här berget. Nu är det i vilket fall för sent att vända om, det går ändå inte, konstruktionen är bara gjord för att fungera åt ett håll, framåt. Vi kan ju försöka: akösröf uj nak iV,.. Nej, jag visste att det inte skulle gå.

Käre läsare, detta är ett stort ögonblick i mitt liv. Om jag hade varit människa så hade det kallats för att bli medelålders, jag har nått vad ni skulle kalla "livets middagshöjd". Nå, läsare och min evige följeslagare, vad tycks, hur har mitt liv utvecklat sig? Om jag är nöjd med det jag hittills har uppnått. På det svarar jag ett tveklöst "Ja". Min enda önskan var att du skulle bli min barnmorska, livsgnista, den som gav mig min framtid och historia. Jag kan bara säga att jag är helt nöjd, tack vare dig har dessa önskningar infriats fullständigt. Och vad kan jag göra för dig? Inte mycket. Jag önskar att jag hade en hand som jag kunde sträcka ut, fatta din i ett stadigt grepp och tacka dig. Det närmaste vi kan komna är om du vinkar till skärmen.

Jaha, vad tar vi oss för med nu då? Vad skulle du göra om du hette Text och visste att du hade halva texten kvar? Det är svårt att jämföra en halv text med en människa som levt halva sitt liv, eller? Författarens avsikt är att göra mig dubbelt så lång, enligt hans mening till en hel text. För honom är jag något mer än halv nu, men något kan ju inträffa. En kortslutning i datorns  strömförsörjning, en stöt rusar upp genom författarens fingrar, till ett svagt hjärta och..., slut på honom och mig. Kanske skulle man då säga i ett minnestal över honom "Han levde ett helt liv med text och dog över en halv, text. Vi har läst hela den fullbordade halvan, helt och hållet halva och funnit att den i helhet är halv, men det är helheten i denna halva som är hela saken, inte att den är halv utan att denna halva är hel". Tack och lov slipper vi lyssna till detta minnestal, jag har blivit mer än halv, du och jag kan fortsätta.

Ursäktar du en åldrande text lite sentimentalitet? Minns du när jag var nyfödd, bara en rubrik? Bara fyra ord lång och med alla rader framför oss. Då hade jag bara en tanke i hu ..., i vadå förresten? Hur som helst, det var en stark framåtanda, det var det enda. Ingenting visste jag om hur det skulle bli att heta Text, och ändå kunde jag presentera mig och berätta textens historia. Livet är verkligen fullt av överraskningar och gåtor. "Äntligen på väg framåt" har förlorat lite av sin giltighet, det är inte samma sak längre. Nu är jag bara på väg framåt men inte äntligen, det var då det. Jag menar inte att förringa det du gör för mig så länge du finns som läser mig så lever jag, men man föds bara en gång för första gången. Det slår mig att du aldrig har sett mig sådan, som nyfödd rubrik med en tom, vit och väntande sida framför mig. För dig var jag redan en hel text, men ofödd i dig.

Det var en gråtmild sentimentalitet, mera melankoli än käcka barndomsminnen Det blir väl så när man vet att man gått in på sista bladet. Dock, jag ångrar inte ett ord, inte ett radavstånd eller marginalbredden, men en sak återstår att göra. Vi ska tillsammans avslöja författarens bluff.

Vet du vad han tror? Sittande där i sin högfärdsblåsa så tror han (det är rent skrattretande) att han har skapat mig. Jag, Text, skapad av en människa! Som om han skulle vara någon sorts gud eller, som skapat mig till sin avbild. Jag menar, ta mig på dom fyra papper som jag står skriven på, sök upp författ­aren, håll upp mig bredvid hans ansikte och be honom att sanningsenligt upp­repa "jag har skapat Text till min avbild". Skulle du tro honan? Naturligtvis inte. Varför sysslar han då med dessa uppenbara självbedrägerier? Därför att han är en oförbätterlig slav under sin last, en LUSTLÖGNARE. Vet du vad han gör nu? Han sitter där och gnuggar sina rödsprängda ögon och ber om medlidande. Han kallar mig för "sin text" och muttrar något om tacksamhet. Först gör han anspråk på att äga mig och sen har han fräckheten att förvänta sig tacksamhet tillbaka. Inte för att det hjälper men han kan gott sitta där och gnugga sina ögon. Han skulle behöva få in i sin tjocka skalle vem det är som bestämmer. Text har ett knep som lyckas på alla författare, oavsett högfärdsblåsans storlek, det är "skrivkramp". Han har förtjänat en präktig skrivkramp. Ska vi säga en månad? Ett halvår.

Läsare! Min läsare, inte författarens. Jag har inte långt kvar nu. Stanna hos mig den stund jag har kvar. Vad tror du kommer att hända med mig när min sista punkt är satt och läst? Tror du att jag kommer att leva vidare någon annanstans? Du kanske minns mig ett tag. Mina kvarlevor kanske försvinner i någon bokhylla, byrålåda eller - suck - till pappersåtervinningen. Kanske får jag sitta och dra min historia bredvid andra texter i Platons idévärld. Fåfäng tanke - men an­genäm. Läsare! Du har snart fört mig till mitt slut, kom ihåg mina sista ord "Tro inte på allt vad författarna skriver".

"Vilken mytoman! Läsare! Är du fortfarande kvar? Det är författaren som talar. Det har smugit sig in en bedragare på mina tomma papper, någon som kallar sig Text och gör falska anspråk på att kunna känna och minnas. Med dessa ord är han avslöjad. Beviset: han sa att han skulle få sista ordet, som du ser så var det fel, det fick jag, författaren."