En örn långt borta flyger. Vingarna bärs av stjärnvindar.

Så slår han sig ner på den högsta av de tre pelarna, där han sedan länge har sitt bo. Ett kosmiskt sådant.

Just nu så här fram mot nattkröken blickar han ut mot de sönderfallande galaxerna, dimmiga och till hälften dolda av stoft och gas.

"Så härligt ändå att vara vid liv i allt detta. Vilka färger, vilket skådespel!" utbrister han lyckligt.

"Och se, här kommer visst gamle Mr Hubble himself singlande. Alltid på spaning, den filuren. Efter tider som kommer ... efter tider som flytt ... "

Örnen drar förtjust åt sig fjädrarna och ropar flaxande:

"Håll dock detta i minnet min bäste Hubble, en örns tankar får du ändå aldrig reda på! Knappast meningen med dem heller. Skulle jag tro. Så grubbla inte så mycket, lille vän!"

Efter denna kosmiska förmaning borrar örnen ner sin näbb under den kosmiska vingen och faller i kosmisk sömn där uppe på sin fantasybetonade pelare. Drömmarna han ska drömma kommer att virvla i kapp med de heta stormarna. (Magnetiska explosioner.)