Det hade gått bra på weekendutflykten. Fast det var första gången vi semestrade tillsammans hade alla haft trevligt, ingen hade bråkat och vi hade fortfarande pengar kvar. De tre systrarna Blom hade accepterat mig som reseledare utan protester. Jag var ju äldst och erfarnast,  även om storasyster Blom var en decimeter längre.  

På dagen för hemfärden kom mamma Blom och väckte oss redan innan frukost. När hon knackade på rutan till motellfönstret kände jag ett hugg av de gamla skuldkänslorna och undrade genast vad jag hade gjort för fel. Hon såg lika barsk ut som på den tiden hon var lärare. Men hon lät mycket snällare på rösten. Kanske var det bara minen som hängde kvar? Som Chesirekattens leende, fast tvärtom.

Hemma hos pappa Blom var de flesta av sönerna församlade. De var snälla allihop. Vi beundrade tavlorna i galleriet, åt middag och skrattade. Sedan tog vi en tur runt den lilla staden i den stora amerikanaren. När vi passerade psykakuten började den ömtålige lillebrodern gråta. Han torkade tårarna med baksidan av handen och drog den sedan genom håret så att de mjukröda lockarna kryllades. Det visade sig att en av de äldre bröderna brukade hänga i akutens väntrum titt som tätt, och lillebrodern saknade honom ofantligt.

Nästa morgon blev jag bryskt väckt av storasystern redan vid nio.

- Skynda dig, om en timme ska vi vara i kyrkan! ropade hon med klarinetten i högsta hugg.

Herregud, kyrkokonserten, den hade jag alldeles förträngt under helgen. Och jag som inte ens hade övat på mina stämmor.

- Vi kan ta bilen, jag har körkort, mumlade jag ner i kudden.

- Pappa är ute med bilen. Här finns inga vuxna hemma. Vi får ta bussen.

Jag stuvade ner noterna i fiolfodralet och funderade på om jag skulle cykla till bussen för att hinna borsta tänderna. Flickorna Blom stampade otåligt i tamburen.

När vi slutligen samlat oss på garageinfarten, fördelat instrumentfodralen på ett demokratiskt sätt och gjort oss redo för en språngmarsch nerför backen till busshållplatsen dök han upp, pappa Blom, som Räddaren i nöden. Den nyputsade, mörkgrå billacken glänste i morgonljuset.

- Hoppa in, flickor, så kör jag er till kyrkan, sa han med sin trygga röst.

Jag var förstås sist på plats, som vanligt. Dörren slog igen med en dov duns. Jag fipplade med säkerhetsbältet och drog djupt efter andan.