EGYPTEN KAIRO 1981
Egyptens president Anwar Sadat mördades på ett brutalt sätt den 6 oktober 1981.
Jag hade varit föregående vecka i Kairo. Jag deltog i ett arbetsmedicinmöte. Det var kanske en resa, då allt kändes att gå på tok.

Genast vid ankomst till Kairo, på flygfältet konstaterades att fyra deltagare koffertar saknades. Efteråt hörde vi att resväskorna hade gått till Syd-Afrika! Nästa bakslag väntade oss i hotel reception. Många rum var bokade dubbelt inklusive mitt. Min kollega från Posten ville inte ta emot ett tillfälligt nattkvarter från ett annat ställe. Han tog demonstrativt i sitt bruk en omklädningshytt vid hotellets simbassäng. Hytten var för liten och för trång att sova i men han sov med kroppen inne och sina bara ben utanför. En rätt imponerande och komisk syn.

Jag med min maka fick ett nattlogi i hotel Hilton i närheten av Kheops pyramid utanför staden. De körde oss dit på en jeeps flak genom Kairos rusningstrafik. Det var spännande men hur tryggt.... En vårtbitare gnällde hela natten i ventilationen!

Sedan insjuknade jag i en magsjuka. Det berättas, att en tesked av Nilens vatten är nog att man insjuknar i magsjuka, så smutsigt är vattnet där. Men jag tyckte att floden Nilen var skön. Den rinner genom östra Afrika över 6650 km från Victoriasjön till Medelhavet! Jag bantade tre dagar och hade diet med tomatsoppa och mangojus.

En eftermiddag shoppade vi i de berömda Kairo basarerna. Där råder en mycket fängslande stämning, man möter exotiska folk och mystiska dofter samt saker och ting som man träffar annars sällan. Jag köpte en liten souvenir av elfenben. Jag trodde att jag hade köpt äkta vara. Det visade sig vara fel. Min kollega gjorde en enkel test om genuiniteten, som visade sig att jag hade köpt plast. Min besvikelse var stor. Mitt eget fel!

Vårt flyg tillbaka var försenat. Vi satt timme efter timme på flygfältet och inne i det heta planet och väntade på startlov. Paradtrupperna fortsatte bara öva och öva sin flyguppvisning till ära av president Sadat. Ingen av oss kunde naturligtvis ana att det skulle bli en katastrof två dagar senare!

Vi återvände leende hem. Min kära berättade för våra vänner på nytt och på nytt om ett litet roligt sammanträffande som skedde i basarerna. Hon hade tappat mig i basarens oväsen och trängsel. Hon hade frågat en handlare om han hade sett mig någonstans: "Javisst, har jag sett honom, om ni menar denna tjocka och runda gentleman!"


FÖRENADE ARABEMIRATERNA 1985-86
Jag jobbade som läkare i tusen och en natts sagors land.
Enorma upplevelser. Utflykt i öknen på natten, inga andra ljus än tusende och miljoner tindrande stjärnor på himlavalvet, nomaders lägereld, förbryllande gryning,
mystisk solnedgång, kortvarig aftonrodnad och därefter totalt mörker! På morgonen studsar solens eldiga boll upp i ett förbi-ilande ögonblick och på kvällen sjunker den dramatiskt bakom synranden lika snabbt.

Sanddynerna liknar mjuka, skarpskurna felfria konstverk som öknens vindar jämt och ständigt modellerar. Ogenomskinlig sandstorm överraskar ofta på vintern. Fin sand finner sin väg överallt, även i dina ögon och öron, din mun, din hårbotten och under dina kläder. När det en gång, sällan, regnar i öken står det som spön i backen! Allt som växer i sanden och står rakt faller i sanddynen och ligger raklång, stora palmträd och höga eucalyptusträd. Kamelen kallas öknens skepp. En mångtalig kamelkö i rörelse sedd mot en sanddyn är en imponerande syn. En frodig oas plötsligt mitt i tröstlös, kruttorr sandöken är ett mirakel. Det är svårt att tro sina ögon. Oasen är ett litet paradis mitt i ingenting, mitt i ett förtorkat, gränslöst sandhav! Där finns vatten ur källa, välmående växter, svala skuggor.

Persiska viken är ett kristallklart, salt och varmt hav. Vit sandstrand sträcker sig så långt ögat når. Invånare, människor är vänner, inte fiender. Jag blev förälskad, jag insjuknade i "mellanösterns feber". I mina öron klingar fortfarande en tacksam patients sista ord till mig: "Ni borde inte lämna oss, vi behöver er!"

SOVIETUNIONEN 1989
Vi levde Sovjetunionens sista tider, glasnost, perestroika, Gorbatsov, Jeltsin. En finsk delegation av tre läkare reste först från väst till öst och sedan från öst till väst dvs. Helsinki-Moskva-Lvov. Resegruppen omfattade också tolken och tre läkare-officerare från "Oktober Järnvägarna" såsom järnvägarna kallas där.

Grannländernas kolleger har en livlig dialog i en god grannsämja under tågresan. Vägkost ätes, äpplen, kallskuret, svart bröd och te. Stämningen är bra, små historier och skämt berättas. Man skålar för vänskapen. Man anländer till Lvov. Järnvägen blir nu landsväg. Resan fortsätter i riktning mot bergen, Karpaterna. Målet är en rehabiliteringsanstalt som ligger i bergen. Där får ryska järnvägsmannen rehabilitering och lär sig hur underhålla sin egen kondition. Ryssarnas önskan var att de kunde erbjuda sina tjänster till finska järnvägsmän. De marknadsför nu sig själv och visar fram allt möjligt som de har att erbjuda.

Vi träffade soliga, leende ansikten, såg och även tog och erfor öm vård och behandling. Vi njöt av omgivningens blomängar, förgätmigejer, intagande bergsklimat. Vi skulle kunna anse att vistelsen här kunde underlätta stressen.

Vi fann exotik, vi träffade nya vänner, men vi konstaterade att vårdplatserna redan hade sett sina bästa dagar, om sådana någonsin hade varit alls. Platsen var även alltför fjärran och svårt inom räckhåll för gäster. Vi vågade inte ens reflektera mera.

PARIS 1990-2000
"Mitt arbetsrums" fönster vetter mot Eiffel tornet. Någon kunde vara avundsjuk på denna syn, någon annan kunde betala mycket att vid sitt skrivbord få beundra "La Tour Eiffel"! Synen är inte alldeles exceptionell men ovanlig.

Jag besökte då och då Paris några gånger per år. Min plikt var att ha hand om mina åligganden som vicepresident av internationella järnvägs hälsovårdsunionen (UIMC). Unionens högkvarter ligger i Paris.

Vicepresidenter fanns flera. Var och en skötte vissa ärenden givna till honom.
Till mig ålades ärenden som gällde olyckor där järnvägsmannen var en part och frågan var om hans hälsoproblem som en följd av dessa olyckshändelser. Vanligen gällde det psykiska frågor när lokföraren till exempel var öga mot öga med döden när någon kastade sig framför tåget och avled.

Vårt möte ägde rum vid extra kallelse eller regelbundet några gånger i året. Vi träffades i detta arbetsrum som ligger i en parisiskt takvåning. Den har en härlig vy över alla de närliggande hustaken. Stället gav rent utsagt välbehag och jag tycker att det hjälpte enormt att nå goda resultat och ha framgång vid våra förhandlingar.

Det var kosmopolitiskt stök i en exotik miljö ovanför miljonstadens tak, nedanför Seine floden och framför på några hundra meters avstånd Eiffel tornet. Jag glömmer aldrig!

INDIEN 1996
En grupp järnvägsläkare från alla världens håll hade möte i New Delhi. Jag planterade ett eucalyptusträd på gården av New Delhis lokstallar. Många andra mina kolleger gjorde detsamma. En symbolisk gest. Eucalyptusträdet är symbol av samarbete och kärlek!

Under de kommande åren växer av plantor som vi planterade ståtliga träd, vajar i vinden och bocka sig för kollegers samarbetsvilja och vänskap. Hälsovården och hälsans underhåll är var och ens rättighet. Resultat föds när vi har regelbunden dialog och blir bekanta med kollegers arbeten.

© Heikki Hellman 2012-10-14