Mardrömmarna följer mig medvetet med sin omöjlighet,
natten negligerar och nyper likt en notifikation av vad jag vet,
drömmen dehumaniserar detaljerna, dirigerar dem diffust,
förvandlar det föregripliga till en fantom av förvärvets förlust.

Mitt ansikte angrips av aftonens abnormitet alldeles ensam,
rastlös rullar jag av och an berövad min ro så missunnsam,
vilken gast öppnar sitt gap och garvar galet sin groteska hosta?
Berövad sömnen kan kalla kårar komma att förnuftet dig kosta.

Kallsvetten kamperar i min panna och kryper sig sakta bort,
jag greppar sängen stegvis, stelt fumlande vad tanken förstått,
vi möts varandra snart igen när tolvslaget vidkännas skall,
då fötter förlorar fotfäste och världen finner sig fort på fall.

Babylon baktalar utan belägg, blasfemisk bränns de levande,
min själ slår ut sin sinnesfrid för att stormen strida trevande,
men måste jag möta döden märkt av malande matthet och munfejd,
så vill jag somna slagen hos dig, kära Solros, vid gryningens nejd.