För länge sedan ett sorglöst liv, molnfri blå himmel
vid lugnt väder, lugn till sinnes
Egen kära, ett levande hem, glada barns ljud
belönande livsuppgifter, motiv att göra dem väl.

Tiden förflyter obemärkt i smyg, som i sömn
man fattar ej att åren är lika korta som långa dagar!
Ett oväntat telefonsamtal omstörtar allt, totalt
den enas insjuknande, fristaden krossas i små bitar.

Den andre sjunker i själens och kroppens förlamning,
lever i dödslängtan och ensamhets blindhet och dövhet.
Efter en längre tids, några års mellanrum, uppvaknande
först ett "pling", som med tiden blir ett levande stöd

Att sakna fotfäste länge lär man sig till slut att möta sitt öde,
ingen vet livets längd, är det kort eller långt,
under sin vildmarkstur kan man lära sig nya attityder,
ännu en gång göra något på nytt som fri hårt prövad fågel.

Gårdagen gick redan, dagbokens pärmar stängda!
I dag kan reflekteras vad har man lust att göra i morgon.
Att slå sitt huvud mot väggen får man nog av med tiden.
Jag vill bry min hjärnas energi ännu. Jag beslöt att leva.

Lyckan kom till mig, den hette vännens stöd.
Två som livet hade behandlat illa behöver vänskap.
Vänskapen är kärlek. Kärlek skapar kärlek, förenar.
Jag vill ej bli fylld av hopplöshet, jag vill hålla mina armar öppna!

© Heikki Hellman 2012-10-21