Du sitter i gungstolen med en röd yllepläd
runt din kropp, nu när snön faller så mjukt,
gungar du som i trädgungan. I takt med
ebb och flod på det rika språket, jorden och
strömmarna, och himlen som bor i dödens
rum, själva tystnaden, som egentligen inte
finns. Allt det som sägs mellan raderna har
en tyngd som syns inuti och utanpå, så
genomskinligt att det blir som att studsa
upp mot himlen, den som lever med ett
ljus, även när natten tar över.
En älskling, sorglycka, höstvinterstag
och vårsommardans.
Pennan lägger du ifrån dig i ditt pennskrin av
oxskinn. Och du tänder din lampa över TV:n, som
står på när du ser nyheter, men inte ikväll,
denna lördag, i kvällningen.
Smörgåsen med leverpastej och skivad gurka på
äter du och du dricker ett glas äppelmust till.
Det finns en ödesstjärna däruppe, och spratt.
Du gungar på, lugnet infinner sig.