Nu står jag här igen,
du kan se mitt ansikte i regnet sköljas,
rent från hopp.
Jag har känslorna kvar,
de som bör döljas,
dörrkarmen är mitt hem.
Där står jag redo att falla ut,
blicken är älskvärd,
men jag ser ingen längtan utan slut.
Det här är slutet,
min vän.
Bullret från stadsnatten består,
fullmånen är en lampa.
Händerna krampa,
tanken förstår.
Det blir nog aldrig du och jag.
Är det dags att dra,
härifrån
ned mot havet.
Jag klandrar dig inte,
lycka är bara ett lån.
Jag klandrar mig själv,
för giftet jag är.
Ödet går i cirkel runt,
kommer alltid tillbaks hit igen.
Naken,
i natten,
snölager tunt.
Ärren som pryder min kropp,
de förstår.
De dansar med mig.
De kan älska fullt ut,
trots att jag är förvriden.
Aldrig ett nej.
Vill jag bara bli sedd,
och älskad,
en gång.
Innan kylan bryter,
ned oss.
Fördriver värmen,
fjärran bort.
Nävarna sig knyter.
Jag bär på tomhet.
Varken av gott eller ont,
bara tomhet.
Den är mild och rar.
Knappast otänkbar,
men bara jag vet.
Låt oss leva här och nu.
Vad är det?
Vad är nu och sen?
Finns tiden alls.
Jag hatar att bli kallad vän.
Min Akilleshäl.
Raka vägen till min själ.
Aldrig de orden ge,
mig igen.
Plocka hellre av mig huden och drick te.
Ett hål i mitt hjärta.
Jag är hel,
jag är halv.
Vem vill du vara?
Du behöver inte svara.
Inga svar,
aldrig,
tysta läpparna bara.
Du är inte jag.
Du kan aldrig se,
hur jag faller från skyn.
Lik en åskblixt.
Ögon brinner,
svärtar ögonbryn.
Det finns ingen sanning,
förutom den vi själva tar oss an,
såg du månglans krasa,
när stegen mot trapphuset försvann?
Ärren är jag,
de kan du aldrig riktigt tyda,
förlåt mig,
jag är ett gift.
Min kärlek ett sår som,
ögonen pryda.