Tonen bryts i telefonen
min kropp bryts med den

Min nacke kuvas, böjs ner
som om du varit där
och tryckt dina händer mot mig i förrakt

Du ger mig tomhet som straff
din vedergällning
Och jag kan inte fly från det du säger
när du inte säger något alls

Det droppar tårar på mina nakna fötter
Det rinner ner på våra ark
och jag inser att de är inte oskrivna blad längre

De är nerklottrade med för många förlåt
diffusa strider
som aldrig ekade bort innan nya slog rot


Jag känner din avsky
eller om det är mitt eget självförakt
Det är väl samma sak
när man alltid älskar andra mer än sig själv

för du var scenen
och jag den svarta svanen, skinn och ben, helt jävla trasig
dansade runt och skrek "Jag älskar dig,"
och minns varenda gång
för de var de viktigaste stunderna i mitt liv

då

Läs DÅ

fanns det inga gränser

för allt jag tog

för allt du tog

Du har brottats med mina innre konflikter
lagat det som inte kan lagas
din vedergällning
var tomhet
och det tog ännu mer

Jag tror nog
att det värsta är över nu
Vi kom dit till slut
Men överlever inte ironin

Två själsfränders glöd räcker inte längre
än till just kampen
att hålla fast vid varandra

Jag tänker öppna ögonen nu;
och se världen för första gången
igen

För jag inser nu
att jag aldrig älskade dig på riktigt

Läs jag var bara en hemlös
som ville älska mig själv
utan att behöva
älska mig själv