Ensamma vandring, mot det som är i beduin. Både Nour och Khamsi. Den ena använde mascara. Det vita i hennes pälsar och en till person. Det mest speciella med Klara var ansiktet, ögonen. Brösten vackra, men ganska små. Snedlugg. Det var dags att med Klara arbeta.

Den andra sminkade sig inte alls och blundade hela tiden. Huset lika vitt, horaktigt, som sedan visar sig vara i ärg och spindelväv. Över en telefon av spända tal. De var hånfulla, men på olika sätt. En hägring, med solglasögon, möter mig, det är lördag, jag har hämtat hem mitt lokala magasin. Just den tidning man viker ut sig i.

Vi lär oss de dumma reglerna. Barnen har sovit i närheten, skrivit under och bjudits på fest hos honom och hans här. Du kan väl komma och hälsa på. Han kan ringa dig när som helst. Jag läser i själva verket tio tidningar, bland dem News och DN och förvånas och förvärras av...

Fantasifullheten. Ensamheten.

Han ville inte dansa. Han ville vara en hemlighet. Risk för dråp, risk för änglafejder. Han ville inte vara unik och född sådan, men det gillade han inte. Han ville vara otrogen allt han hade. Så hans privatsak hade en bitter smak, en smak av räkskal. Änglafejden: sitta uppe på natten och prata. Och sedan inte kunna minnas konversationen i detalj. Gömd i kappan.

Och regnen livade upp, rensade luften. Jag minns en som åt tatuerad i fejan. Han ville ordna sitt liv till någonting, som en "vinkande kung". De fem ansiktena på Facebook. Det var krona och klave, det var värt ett försök. Jag såg champagneflaskorna, blåskimrande som flugor, och mindes att vi var på en soffa i Moskva.

Ljus fick han från en lampa, synd att klaga men så var det. Han tog inte ljus. Och trodde inte på det som var i storleken. Utan han tog ut sin tebricka och smorde smör på sitt kex. Osten befinner sig längre in i köket. Dagarna fylldes av honom. Hennes dagar i hans närhet är räknade. Rejäl skärpning vill hon se och att prata på kursen med dov stämma. Och bara låta alkoholen flöda.

Det händer för mycket. Sitter och sluter ögonen i minuter. De vaknar inte i sängen vid foten av den televisionen, utan de sover när jag är vaken. Personen stängde dörren till sitt rum, och så hördes alla skratten från lägenheten. Vi såg emblem, sant, kände hud. Vi dansar snart ut i vardagsrummet. Som när vi kysstes i bilen. Det minns du väl. Utvilade och på gott humör.

Här var hon vemsomhelst, kommunist i mängd. Allt hon tog var en kopp rumstempererad och ljum likör. Självberöm föll väl ut, med experiment.

Körde över bron och kom ut på "andra sidan", rörde isen med en åra. Det är tidigt på morgonen. Det kommer att bli sol men dragigt. Nästa dag svinkall. Jag visade dagbok den dagen händerna frös fast. I köket droppade fukten på oss från snopet tak. Nu droppade det på symaskinen som fogade samman. Lirka loss tråd med stor risk att just höra ihop när tjeckerna visade just vad som stod i dagboken i hemmet, det stod saker om mig där, och fantasierna, och familjemedlemmarna.

Jag såg i svallvågorna inga svanar så långt ögat kunde nå. Jag höll ett mikroskop i gestaltning. Men han satt mycket stilla, utan att hjärtat slog, utan att andas, satt alldeles för nära. Isbitarna i havet och i premiärministerns glasöga. Huden som inte gick att ta på, handen som vandrade genom åskvädret.

Minnet av humle och malt. Blå druva i stora drinkarglas, och grön rullgardin med vit tofs. Ditt vardagsrum var en klubb. Det var alltid trevligt att prata med dig där. Men min man jag hade innan var död, och jag kunde inte jobba på något år. Vår son är tillbaka i vestibulen. Han har kommit hit. Kan inte språket men lär sig. Jag sover över på platser som dyker upp av ett tillfälle, som jag kallade pinsamheter, de jag måste vara med om först. Det var både pirrigt och nervöst att uppträda. Till sist sade de ”Sjung inte”. På det sättet har jag en betydelselös dröm, två. Visste inte vad jag hade gjort henne än, stubbar fimpen i dagboken tills glöden har tagit fart. Men när detta hände varenda dag, att vi satt såhär och väntade, blev jag vaksam. Det var en konstruerad person. Jag läts sova, hundens kvävda skall.

En svartvit televisions eftersändningar hela livet. En kväll i mediahuset hölls det en stor fest, dit jag var bjuden. Och på dem förstod jag att det aldrig tidigare hade varit ljusshow. Det var en dag jag sent skulle glömma. Svarta fanor som var anstormade och anstrukna. Jag gick där i förorterna av en fejd, fast den först inte angick mig, tills en kniv drogs mot mig och det var inget att leka med, en ung man som hade varit ett barn några år tidigare.

Vi är en familj. Vi sitter ner och pratar ut om alla sakerna. Det var provocerande. Gamla Bro, Klara Norra var där vi var ifrån. Klara trycker på ”rött” och hennes sminkade ögon bredvid mig.