Jag är så trött,

mitt huvud jag sänker förstrött.

Jag är så seg,

jag vet att jag är alldeles för feg.

Jag är så rädd,

för att våga bryta upp.

Rädd för att inte bli sedd,

rädd för att inte ingå i vår elitgrupp.

Jag är livrädd, för att inte räcka till.

 Om jag bara vågade släppa taget

och slappna av,

men tänk om det i så fall

inte blir någon morgondag...