Året efter Fina och Oskar födde Katta 3 kattungar, Hasse, Frasse och Sara, allihop med sträv kolsvart päls.

Sara gav vi bort och hon blev hemmakatt i Kungälv. Hasse och Frasse däremot var mer vilda och blev aldrig riktig tama. Jag och brorsan spenderade större delen av ett sommarlov med att försöka ta reda på var de fanns någonstans. Vi följde efter dem runt ladan men när vi kom runt ladan så var de borta.

Till sist klättrade jag upp i en gran 10 meter från ladans kortsida och brorsan jagade dem runt ladan och när han kom runt hörnet var de borta, men eftersom jag hade sett vad som hänt kunde jag berätta och eftersom brorsan ville se det med egna ögon så var det hans tur att sitta i granen nästa gång och proceduren upprepades.

Vad de gjorde när de kom runt ladan var helt enkelt att klättra rakt uppför laduväggen och slinka in genom ett hål uppe vid taket. Och fort gick det.

Som jag sade så blev de aldrig riktigt tama, men de höll sig för det mesta i närheten av huset och var alltid snabbt på plats när vi ställde ut mat på trappan. Och det var i stort sett bara när det fanns mat som man kunde klappa dem. Hasse gick att klappa utan problem men Frasse stack iväg så fort man försökte. Det tog ett par veckor innan Frasse var tillräckligt tam för att stanna kvar och bli klappad. En dag kom farfar förbi på väg till hönshuset och såg att vi klappade Hasse och Frasse. Han sade: ”Jaså, är de så tama?” och så tog han tag i svansen på Frasse och började lyfta honom. Det skulle han inte ha gjort. Som tur var hade han på sig sin tjocka yllerock fast det var sommar. Det räddade honom från att bli helt sönderriven. Som det nu var fick han bara rivsår på handen och hans rock fick en mer begagnad ”look”. För oss som satt på trappan var det verkligen en syn att komma ihåg. Från en avslappnad katt som lugnt stod och åt, till hundra procent action med en fräsande katt som verkade vara överallt över farfar med tassar som gick som en symaskin, fast som slet upp trådar istället.