det är inte det att jag har slutat att hoppas

vissa dagar är  bara jobbigare än andra

kan inte sluta tänka

vill ibland bara stänga av

sluta mig inom mig själv 

hoppa in i mitt trygga skalhus

utestänga allt det andra

det jobbiga

det störande

jag orkar inte alltid

jag är bara människa

svag

ingen superhuman här inte

precis som alla andra

låt mig få vila

bara vila

ett litet tag

snart

det är inte det att jag givit upp

jag vill fortfarande så mycket

måste bara varva ner lite

slappna av

gömma mig

undan från alla krävande suckar

undan alla begär

undan allt ansvar

jag ville aldrig allt

jag är rädd igen

det är så typiskt

jag som nyss börjat leva

på riktigt

igen...

varför?

ger jag upp för lätt?

klarar jag inte av det?

Snälla,

ta hand om mig

giv mig ro

låt mig få slippa

mitt eget uppbygda fängelseskal

har redan suttit där för länge

tidigare

innan jag vågade

att öppna dörren

och kliva ut

låt mig bara få vara

ställ inte alla krav

jag orkar inte

varför är inte allt enkelt?

varför ska det vara så svårt?

jag vill få finnas till och leva

jag vill ju bara vara...

bara vara jag

utan några som helst problem

...

som förut

fast utan bojor

© 2012 Celticgirl