Jag vaknade ur en mardröm. Samtidigt fick jag ångest. Jag var alldeles för pigg att somna på nytt. Jag kände starkt att jag i mitt återstående liv varje dag kunde vara ännu ensammare! Ensamhet är i det nutida samhället ödet som en till åren kommen eller en äldre är öga mot öga med, ville vi eller inte.

Min mardröm besvärade mig mycket och akut. Jag känner mig fortfarande beklämd, när jag fattade hur ensam jag är numera oavsett det att jag har ett par tre vänner.
'Du är ju inte ensam, du har två vovvar, som är helt beroende av dig', hördes rösten från rymden som klandrade mig. Jag försökte svara, men hur länge.......

Som en ung vuxen och i äktenskap hade jag mycket annat mera aktuellt att tänka på. Varför skulle jag ha tänkt på min ålderdom. Det föll mig inte in att jag skulle kunna leva här ännu när jag är över 70 år. Endast en gång i mitt liv har jag på skoj satt mig ett mål vad gällde livets längd. Jag hoppades att vara vid liv vid årtusendes skift! Det skedde nästan för tretton år sedan och jag är fortfarande här! Milleniumskiftet omfattade ingen spännande händelse, ingen katastrof, överraskning eller ens världens undergång som några fatalister väntade på allvar. En likadan nyårs natt som tidigare. Raketer och smällare, den första januari republikens presidents tal 'medborgare.....', Wiens filharmoniker och Matti eller någon annan idol i backhoppet vid backtävling i Österrike.

Under mina unga år verkade världen annorlunda. Jag hade erfarit mina egna morföräldrar. Mina föräldrar uppfostrade tre söner. De fick också erfara deras barnbarn och bli mor- och farföräldrar. Det såg ut som allt skulle följa ett visst schema. Det var inte nödvändigt att bry sin hjärna med omständigheter kring livets slut. Livet upprepar sig enligt en viss modell. Sanningen började stå klar för mig först under mina pensionsår. Jag lärde mig att varje liv inte är av standardmodell! Olika människor har olika slags levnadslopp.

Jag låg i min säng. Mitt huvud korsas av en mängd olika tankar under de där småtimmarna, då jag vaknade ur en mardröm. Jag upprepade i mitt sinne bevis på min ensamhet. Jag steg upp och skyndade till min dator. Goda fina tankar har ofta en tendens att försvinna om man inte genast skriver upp dem. Ibland har jag fått en idé och samtidigt känt behov att fortsätta sova eller till exempel besöka köket och koka en kopp kaffe. När jag vaknar igen eller återvänder till datorn konstaterar jag att jag har förlorat tanken som var i mitt minne!

Då gör jag lätt ett misstag och undrar, kunde min käras sjukdom vara smittsam? Jag trodde att sjukdomens utbrott ligger i gener. Nu trodde jag att ensamhet kan vara en faktor som kan utlösa minnessvårigheter. Jag gjorde mig ett minnestest. Resultatet var gott och frikännande! Jag är inte mera orolig. Men är testet pålitligt, när det är gjort av mig själv? Om jag är jävig. Att bevisa jävet är numera 'in', man behöver inte konstatera i efterhand, att jag inte kom att tänka på!

Lever jag utan något sällskap? En solo är enligt min egen definition någon som lever allena, utan en kompis, solitär och singel. En som är isolerad från andra är en eremit, ensam mera av egen vilja.

Ensamheten har aldrig varit mig ett livsvärde. I mitt fall är det ett resultat i det förändrade levnadsloppet. Jag har inte haft tidigare någon brist på sällskap. Först nu mot livets kväll är det annorlunda. Min kära lever fortfarande. Hennes sjukdom dödade hennes livsglädje, kanske även livsviljan. Ingen kan veta det! Hennes kognitiva funktioner är döda. Nu på hennes 73 födelsedag är jag tvungen att konstatera att hon inte känner mig. Hon lever liksom i ett glasvakum, helt avskild från omvärlden. Jag har ingen kontakt mera med henne. Det finns inget vettigt sammanhang mellan oss. Det är svårt att komma henne in på livet. Stund efter stund är hon mera fjärran. Hon uppför sig väl men mot mig är hennes inställning som mot en främmande. Det är svårt att acceptera då vi firar snart vårt guldbröllop! Å ena sidan existerar hon , men å andra sidan känns det att hon redan är borta. Hon ler blygt och älskvärt. Hon rör sig oroligt som en vilt främmande skepnad utan mål. Ibland tror jag att hon är ett spöke.

Jag är ingen änkeman. Jag är en man som blir änkling långsamt. Osäkerheten gör mycket ont. Jag känner att jag dinglar i galgen. Det är och har varit redan närmare tio år mycket påfrestande. Jag blir ofta utan något speciellt skäl desperat och panikslagen. På mitt eget initiativ är jag inte ensam. Jag är inte fullkomligt ensam. I världen finns många andra som är ensammare än jag. Men i relation till de omständigheterna i vilka jag har levt känns det i dag mycket ensamt. En skämtare skulle kunna säga nu upplysande att ' det är ditt eget fel!' Men saken är inte så pass lätt och entydig.

Jag har en vän, som besöker mig av egen fri vilja några gånger i veckan. Även hon är ensam på sitt eget sätt, änka och frånskild. Det finns ännu en som knackar på dörren en aning mera reguljärt än slumpmässigt. Min son.

Min livskamrat var senaste gången hemma för fem år sedan. Hon är för allvarligt sjuk. Hon är glömsk. Hon känner mig inte mera. När vi träffas stirrar hon på mig förvånad. Redan för en lång tid sedan kallade hon mig sin bror, sin son eller svåger. Det är en katastrof. Till en början gjorde det ont. Med tiden blir man van med det. Det är en verklighetsfrämmande och otrolig förlust. Det förklarar en distans mellan två för varandra kära personer, på grund av sjukdom. Jag har endast minnena kvar. Vår dialog och tankegång mellan oss är icke-existerande.

Jag träffar henne bara oregelbundet. Hon bor i ett hem där några lyckliga(?) åldringar ännu i denna själviska värld har lyckan att bli beaktansvärda, om de sjuka klarar av vårdkostnaderna. Ord finns inte att beskriva allt det vi har erfarit. Jag tycker att det finns brist på kärlek. Våra anhöriga sköter inte mera automatiskt våra gamla, undantag finns. Förr i tiden var annorlunda. De där tiderna kommer jag bra i håg då mina föräldrar skötte sina åldriga anhöriga. Livsvärden i dag har förändrat. Även jag var tvungen att ge efter och senare överlämna hennes vård åt andra. Min egen fysik, styrkor och psyke räckte inte längre. Plötsligt sinade allt. Det var slut på ansträngningarna men början av ensamhet!

Jag är ensam. Det är ditt eget val har jag hört någon säga. Jag undrar om nöden för någon är ett tillfälle att njuta av den. Ett annat förhållningssätt är att tiga. Tystnad, glömska. Några förstenas framför andras motgångar, är helt blockerade. En kan inte säga ett ord eller en tanke, ett tröstord. Det råder ett akut avståndsläge där alla aktiviteter slutar. Å andra sidan finns det mänskor som inte vill veta någonting alls.

Jag har lärt mig nu att i en stor nöd och ångest är närvaron viktigast. Människan i nöd får inte lämnas allena. Det räcker att man är närvarande, lyssnar, berör, kanske ger en varm hand. En lindrande energi flyter då från en människa till en annan.

Jag är ingen eremit. En sorts ensam vandrare kanske. Jag är inte isolerad. Smärtintryck tror jag att finns många i min omgivning. De ökar trösklar och bildar kommunikationshinder som inte är önskvärda. Korta eller längre pauser kan födas då i människoförhållanden.

Jag orkade inte mera fortsätta i kör. Pensionsåren blev mig en slags katastrof. Från och med 'den första frihetens morgon' konstaterade jag att under en natt alla gamla nätverk var i ruiner. Naturligtvis, arbetsvärldens nätverk. Där efter har det varit ett hårt arbete att bygga upp privat nätverk. Nu är ensamheten inte i det förhållandet så fullkomlig.

Mitt öde är att inte bli morfar eller farfar. Det är en större förlust på det sociala livets sida än jag någonsin hade tänkt. Jag vet inte ännu om det har mental inverkan. Det fattiga umgänget med mina barn är påtagligt. I vårt samhälle äger de flesta familjefester rum i lutherdomens anda. Om inga barn finns, är fortsättningen att inga födelser, dop, konfirmationer, bemärkelsedagar, studentfester eller bröllop firas. Den största sannolikheten att träffa sina anhöriga är begravningar! Det är synd. Min tant konstaterade en gång: Hör du, Heikki, det är en stor sorg om man inte har egna barn! Jag har egna barn, men även det känns lite sorgligt utan barnbarn, kanske det är dock något mindre sorgligt.

Mina människokontakter i min kamp mot min ensamhet:

Min kära, ett sjukdomshärjat människoöde med glömska. Det finns knappast ord att beskriva denna stackars lilla sparv. Endast ett glåmigt minne kvar om hennes bästa dagar. Jag tror jag är den enda människa, anhörig, vän och släkting som besöker henne ännu. Jag vill vara trogen ända till slut i detta hänseende. Jag har inte lämnat, försummat eller glömt henne. Jag går dit med tunga steg. Hon känner mig inte mera. Vi har ingen dialog mera.

Min dotter. Jag är henne tacksam för hjälpen som jag fick då min kära fick tillbringa korta tider hos henne och då jag fick vila en stund. Nu lever vi mera våra egna liv.

Min son. Min reskamrat och hjälpare. Han ger mig en trygg känsla, jag kan ty mig till honom i mina problem.

Två bröder. Båda är mig kära. Den ena bor på landet och den andra i Estland. Kontakter är således inte regelbundna för distansens skull.

Min tröstarinna, en viktig människa, vän men 'ingen ny lovestory'. Båda har funnit en kanal till tankeutbyten. Vi har inga påfrestningar mellan oss inte heller plikter, förbindelser eller bördor.

En manlig vän, en körvän har jag också. Vi luffar i skog efter svamp och bär. Vi har också gemensamma passioner, mat, sauna och resor.

Jag har även en brevvän 'Ch'. Hon är trogen vän, hon har mycket livserfarenhet och hon var en utmärkt vän under mina grymmaste tider. Vår korrespondens omfattar många hundra elektriska brev. Hon har varit en vän med ' en stor bokstav V'.

© Heikki Hellman 2012-11-16