Hon knäböjer invid ormbunken



" säg jag hinner- att det inte
blir försent "

Hennes pianofingrar smeker bladen
som hon smekt förälskelsens hud,

då.

Sol och himmel. I mitten lava och
sten. Allt existerar i någon slags
ordning.

Hon vill klä av sig. Trä av
sin sårbarhet inför skogen.

den som ger ärlighet och nakenhet tillbaka

En lömsk blick kastas
mot molnen,

tycks aldrig dra förbi,

spott i näve,

Viskar i fotvalv
mot skyn,

" det är min tur nu"