Jag är infödd helsingforsare. Till följd av krigstiderna kunde jag bo i min hemstad först när jag fyllde åtta år. För att lära känna min hemstad gjorde jag korta utfärder! Under en enkel promenad eller cykling fick man så småningom en totalbild och allmän uppfattning över huvudstadens centrum.

Till en som nyss har flyttat till Helsingfors är många saker helt nya. Att bo i landets huvudstad eller på landet är två alldeles olika tillstånd. På landet var då för tiden hästfordon vanligt och hästen var en trogen arbetskamrat. Hästfordon såg man även i huvudstaden i slutet av 1940 talet. I Esplanadens park vid Skillnaden stod några åkare på pass med sina hästvagnar. Det var inte ovanligt att man mötte ridande polis för att upprätthålla ordningen på stadens gator, torg och parker. Då och då mötte man Sinebrychoffs ölvagnar som starka och kraftigt byggda hästar drog och distribuerade sina produkter till butiker eller konsumenter.

På 1940-talets slut sågs många herrelösa eller loss släppta hundar i staden. De rörde sig fritt och det ansågs normalt. Min morbror hade en sådan hund av god tysk ras, 'vorsteher'. Den hette Muri. På morgonen åt den och sedan öppnades dörren till trappan, den släpptes fri och den sprang sex våningar ner och försvann i stadens vimmel. Ingen vet var den hade varit hela dagen men klockan sex på kvällen hördes den krafsa på dörren. Den kom hem, den var hungrig, fick äta och sedan lade den sig till vila. Vild- och hemkatter fanns på den tiden massor på gårdarna. De hade ett gott om byte då skräphögarna var öppna och de lockade rundlätta råttor med långa tjocka svansar och små snabbfotade möss. Man fick ofta bevista katt- och råttalek.

Huvudstadens kollektivtrafik skedde med hjälp av spårvagnar, bussar och i mindre mån järnvägar. Jag kom först i kontakt med "spåran" med min morfar när jag var tre och ett halvt år. Vi körde många sträckor kors och tvärs i huvudstaden. Det var kanske mest en fråga om fartens tjusning och tidsfördriv. Men han gick bort för tidigt. Min mormor fortsatte med mig, men också hon avled, till min stora sorg.

Spårvagnsåkning gav mig ett ypperligt tillfälle att bli bekant med huvudstadens centrum. Det blev en duktig lektion i lokalgeografi. Jag fick senare nog och i vuxen ålder gjorde jag mina resor till fots eller de nödvändiga och långa sträckorna i spårvagn. Mest tyckte jag om den öppna sommarvagnen som naturligtvis inte mera är i bruk. Vagnens bakplattform var öppen, det var utmärkt skönt att få stå där i sval luft i sommarhettan.

Salutorget ligger vid havet och nära hamnar. Dess miljö, stök och stoj måste man erfara. Det är ett mål då man besöker Helsingfors, 'ett must'. Åtskilliga försäljningsbord , lantbor, fiskarbåtar, fiskare med deras allehanda olika produkter och delikatesser var en intressant fängslande upplevelse gång efter annan.

Men tiderna ändras. Den tiden är inte den samma numera. Synd att många åtgärder som var tänkta att tjäna ett gott syfte aldrig realiserades. Vilken löjlig idé var till exempel att förbjuda skolpojkarna sälja daggmaskar till villiga vid "koleradammen" i fiskarbåtarnas närhet, ett logisk ställe att sälja mask. Jag anser att maskhandeln, skolpojkarnas påhitt att tjäna några fickpengar var en fin idé men stadens hälsovårdsnämnds försäljningsförbud är ett rent, dumt, idiotiskt förtret! Detta förbud är igen ett fanatiskt 'överslag' i listan som slår oss i bojor!

Stadens hjärta var nu bekant. Jag beslöt att jag vill besöka stadsdelarna i norr. Jag köpte ett månadskort till järnvägarna. Jag var nio år. Det kände fantastiskt. Jag kunde resa dit och hit så mycket jag någonsin ville! Jag tror, att någon säkert skulle ha tänkt, att jag lite galen! Ännu värre blev det när jag lärde mig känna Europas järnvägar, internationella tåg, järnvägsnät. Jag blev en levande tidtabell! Det var början i den långa kedjan av incidenter då järnvägarna i sin allt förtärande passion slukade mig definitivt. Mitt liv blev 'en tågresa'. Jag blev anställd av järnvägarna tre decennier senare! Jag visste inte då att jag en dag skall skriva 'mina reseminnen'.

Jag reste en viss tid från Helsingfors till Dickursby och tillbaka. Station efter station, . Helsingfors-Fredriksberg-Kottby-Åggelby-Bocksbacka-Malm-Parkstad-Mosabacka-Dickursby. En princip har jag, om jag gör någonting, gör jag det grundligt.

Hemma studerade jag tidtabeller. Ritade diagram på millimeterpapper för att se hur tågen mötte varandra i levande livet. Mitt hjärta slog obotligt för järnvägar. Järnvägarna blev mitt öde. Snart fortsatte jag mina resor allt mera norrut, Tavastehus och Lahtis. Därefter och när jag blev ännu några år äldre var det Paris´ och Londons tur. Denna ungdoms oroliga period var av övergående natur.

Jag var även en ivrig cyklist och metare. Staden låg vid havet. Det var ganska förståeligt att jag en dag cyklade med metspöet till ett av stadens välkända fiskeställen. Metet var en billig och givande hobby då havet var öppet, ett alternativ för andra intressen. Metande pojkar på stadens stränder var en daglig vy.
Berömt metställe var bryggan vid Hesperiagatans ända i Edesviken. Där rann avloppsvatten ut. Det lockade särskilt mörtar, som var det allmänna bytet men som inte dög åt min mamma som råvara till hennes fisksoppa.

Helsingfors var också en hamnstad. Export och import var anmärkningsvärda. Stora lastfartyg lade till vid kajerna och väntade antingen på lossning eller lastning. En lång rad av lyftkranar rörde sig mellan kajer och fartyg. En metfärd blev snart ett besök till västra hamnen som låg på Busholmen. Hamnen där var större än södra hamnen och mycket livligare. Vid kajer låg stora lastfartyg, en del hade ankommit, en del höll på att avgå. Godståg hämtade exportvaror, papper och sågad trävara, importlaster, maskiner, frukt och kaffe. Fartygsnamnen var oftast på främmande språk, ibland svåra att uttala eller inte ens stava, tungan gick ofta i knut. Under fartygets namn stod hemhamnens namn. Olika länders flaggor vajade i aktern. Små pojkar var förvånade över allt vad de såg i hamnen. En svävande längtan bort föddes i min tankevärld. Ett bevis på det var att jag på allvar tänkte på att bli anställd som mässpojke på Sverigebåt, men det var en dröm som aldrig blev verklighet. Jag fick senare jobb nog utomlands!

Helsingfors var en liten storstad. Stadens gränser blev mig bekanta. Mina individuella hembygdsresor tog småningom slut. Många andra nya intressanta
tidsfördriv blev föremål för min uppmärksamhet, pojkkör och scoutverksamhet.

© Heikki Hellman 2012-11-19