Jag var fem år då jag kom i kontakt med läkaryrke och medicin för första gången. Min pappa var läkare. Han hade mottagning hemma varje dag tidigt på morgonen ett par timmar innan han skyndade till sjukhuset där han arbetade på avdelningen, de flesta av dagens arbetstimmar. I god tid före klockan sju var pappas tambur full av folk och en kö slingrade ända till Birger Jarlsgatan. Pappas mottagning hade ingen tidsbeställning. Jag har alltid varit husets tupp och morgonpigg. Naturligtvis var en femårig pojke nyfiken. Jag var inget undantag. Min dag började kikande genom dörrspringan till tamburen för att se vilka patienter där väntade på sin tur till pappa!

Pappas arbetsrum hemma var spännande. Att tillbringa där någon tid då och då var varje gång ett äventyr. Där kunde jag suga i mig något av läkarmottagningens och läkararbetets stämning. På skriv- och instrumentbordet låg många intressanta saker, en blodtrycksmätare, stetoskop, sprutor och en flaska sprit. Ett skåp med en massa läkemedel i burk eller i paket. En av rummets fyra väggar omfattade hans bibliotek. Läro- och läkarböcker, skönlitteratur och språk- och ordböcker. Pappa behärskade ovanligt många språk och var även intresserad av ryska. Jag bläddrade ofta och ivrigt i stora färgrika atlaser om anatomi. Som ganska ung lärde jag mig hur människan såg ut bakom huden. Pappa var också pedagog, där fanns läroböcker för hälsovårdare. Dessa böcker var ofta stämplade 'kritikerns exemplar'.

Ganska ung var jag självlärd i frågor som rörde sexualundervisning. Jag var vaken och fattade människans sexualia före min pubertet. När jag nu tänker efter varför allt skedde i en sådan onaturlig ordning måste jag konstatera, att mina föräldrars generations upplyssning var obefintlig. Varför? Jag vet inget annat svar än att det inte var tillåtet att tala om sex. Det var tabu och särskilt i barnsällskapet taktlöst och helst också förbjudet! Jag minns väl hur vuxna förnuftiga berättade för oss barn hur storken hämtade en baby till oss! Därför studerade jag även gärna detta intressanta ämne i hemlighet i pappas bioliotek. Jag smög dit först när jag var säker på att jag var där ensam. Jag var blyg. Pappa var ohjälpligt försenad i min sexualundervisning. Det var synd.

Pappas patientkorts anteckningar var rena gallimatias för mig, lösenord, tal, tecken, symboler, främmande ord och förkortningar! Endast han själv förstod sina anteckningar och ett hemligt språk, data under tystnadsplikt.

Jag hade ännu inga bestämda planer på att bli läkare. Den enda naiva framtidsplan som jag hade kungjort var att jag ville bli affärsman som min morfar!

Åren gick i läkarfamiljen. Jag hade en 'parkettplats' att följa med hurdant läkararbetet är. Pappa gjorde långa dagar dygnet runt. På morgonen undervisade han kandidater på universitetet, därefter var han sjukhusläkare och på kvällarna hade han sin egen mottagning. Dagen var förbi först när han slog igen kassaboken. Läkarna med privat mottagning var bokföringsskyldiga. Dagarna var ansträngande och säkert ibland betungande både fysiskt och mentalt!

Mottagningen ägde till en början rum hemma, men pappas omfattande patientkrets och faktumet att han var omtyckt och anlitat läkare tvingade honom att senare grunda sin mottagning i en studio som han köpte för detta syfte i samma hus, där vi bodde. En stor mottagning krävde också ett lämpligare rum. Till slut hyrde han ett rum i ett närliggande läkarcentrum.

Jag vet inte om han någonsin drömde om att en eller flera av hans tre söner skulle bli läkare och fortsätta hans jobb. Han ansåg det mycket viktigt att alla tre blev studenter. Han brukade säga att 'efter studentexamen är det er egen sak vad ni någonsin vill göra!' Många gånger bad han mig att komma med honom till privat patientbesök eller besök till sjukhuset nära oss, där han hade patienter. Han tyckte om att ha sällskap och att diskutera under promenaden.

Under dessa besök hade jag många tillfällen att bilda mig en uppfattning om miljön i sjukhusvärlden. I sjukhuset fick jag inte vara med under ronden. Jag satt och väntade på pappa i entréhallen. Jag var vaken och fick också under ett kort besök intryck av sjukhusvärlden. Jag kunde förnimma främmande dofter, sköterskor och läkare klädda i vita kläder gick förbi mig, i hallen promenerade patienter, några släpade sig fram, andra haltade eller linkade, bårpatienter. Jag fick även möta döden som i läkararbete är en alldaglig tete-à-tete. Det blev klart för mig att läkarens vardag omfattar sjuka, sjukdomar, död, tillfrisknanden, framgångar, födelsens glädje men ofta också motgångar och motstånd.

Under de där åren gick jag redan i gymnasiet. Mitt yrke i framtiden var inte ännu klart. Läkaryrket var snarare en avlägsen möjlighet i mitt minne. Läkaryrket verkade att vara tungt, allt för ansträngande och fullt av allsköns byråkrati. Skönstaxeringen var en orättvisans 'blomma' och uttrycksform som berörde särskilt läkarna. Jag misslyckades med min studentexamen och avlade examen med dåliga vitsord. Det lönade sig inte att söka till handelshögskolan. Jag reste till Tyskland och England för att lära mig språk och att praktisera inom bilindustri och utrikeshandel.

Jag träffade snart min maka och vi gifte oss. Det skedde som den berömda blixten från klar himmel. Jag jobbade i bank och studerade på universitetet. Hon studerade likaså på universitetet och jobbade på resebyrå. Vintern 1965 fick jag tillräckligt av en bank. Jag sökte till ett mera krävande arbete, men jag misslyckades igen och fick inte jobbet efter långa test och många intervjuer. Jag fortsatte i banken men mina framsteg på min väg till bankkontors direktör var för långsam och jag var otålig!

Men sedan började det i en snabb takt att hända underliga saker. Jag träffade alldeles oväntat min vän från skolåren. En kväll satt jag i bastu. Min vän steg in. Det var en händelse, en träff som skulle ändra mitt liv totalt. Ödets ironi! Vad jag hade upplevt när jag sökte jobbet föregående gång gjorde mig ännu deprimerad. Jag var något nere. Men nu behövde jag inte mycket elixir mer för att inspireras. Min vän var också son i en läkarfamilj. Han studerade medicin i Tyskland. Jag lyssnade på hans berättelser om studieliv utomlands och hur man söker till fakulteten. Jag beslöt i det samma att jag vill bli läkare!

Min kära som studerade språk var också ivrigt med på att börja medicinstudier utomlands. Hon var redan kosmopolit efter att ha bott elva år och gått i skola i Sverige. Frågan var, var finner vi en fakultet som accepterar vår ansökan! 'När nöden är som störst är hjälpen som närmast', brukade min svärfar säga. Det stämde också nu. Vi började sju år långa studier i Lausanne i Schweiz. Studiespråket blev franska. Början var särskilt för mig ett kraftprov. 'Sisun för dig även genom grå sten'!

Hur blev jag läkare? Jag växte upp i läkarfamiljen. Jag kunde inte undvika att möta hälsoproblem och sjuka människor. Jag mötte aldrig obehagligheter utan jag hade en förebild i en kärleksfull läkarpappa, som jobbade bland sjuka människor dagarna långa och gick som en ängel, log uppiggande åt dem, i en läglig stund skämtade även litet, tröstade, anpassade, blidkade och till slut lade sig rädslan till ro! Det var inte svårt att välja hans yrke. Jag drömde om att kunna tillägna mig samma krävande livsvärden som han hade.

Varför blev jag läkare? För mig var det inget kall. Jag förstod ganska bra vad jag gjorde. Jag hade sett pappa i sitt arbete. Det var fint att man inte behövde uppleva att kanske bli gallrad i gallringskurs. Man kan bli en läkare utan att vara mästare i matematik. Humanistiska egenskaper är lika värdefulla när man möter sjuka. Kanske var det viktigaste för mig att jag får ett självständigt, uppskattat och stadiga inkomster garanterande arbete, ett arbete bland människor. Till slut, om man besluter sig för något, får man inte ge efter sedan! Löftet höll.

© Heikki Hellman 2012-11-21