Stirrar vi ut i natten på varsitt håll,
in i det svarta utan syfte eller koll?
Rastlöshet bära likt en vaken katt,
tar ensamheten vid intill midnatt?

Gitarren känns fylld av tyngande ånger,
djävulen nära sjungande sina sånger,
mitt hjärta bönar och ber över boken,
men jag är endast en mask på kroken.

Modern sa till sin son, vandra säkert fram,
jag lyfte bara på huvudet och tog min kam,
oroa dig ej, jag vandrar som stormens rebell,
påklistrat lycklig men ensam när det blir kväll.

Tystnaden mellan strängarna blir min grav,
och obetydligheten av mitt liv ett öppet hav,
hör ni mig ni ensamma själar, förtappade där,
i natten som skådar ut och mörkret i er bär.

Aldrig är ni ensamma trots att livet så känns,
men likväl river klorna djupt och i skinnet bränns,
jag längtar blott efter två ting av sanning givet,
en kvinna att älska och ned i graven ta klivet.

Det är min hymn i nattens stilla midnattstimma,
då jag sitter själv med pennan och låtsas rimma,
döden flåsar mig i nacken som en älskares röst,
utan värme, utan nåd och sannerligen utan tröst.