Han står här
blomsterkrans i hand,

smältande smör av ändlöst skratt

Kostymen upphängd längs stolens
rygg, det nonchalanta finns inte
till, här travar ärlighet och viljan
vild,

Visst är han lång. Fingrar friska,

Susar lönnen, frågar jag träden
himlen vaktar svar och långsamheten
sträcker livfulla grenar mot mitt bröst


Trösten lämnar spår av ädelträ
varannan meter ligger världen
snitslad


glada bågar, lämnad vare du,

du falskpojksförbrytelse i narcissismens
tidevarv,


glödande kol varnar långt bort,
där du är vill inte jaget vara


Mitt skuttande jag som formats
av oskuld och byggts om av
vindars nyktra acceptans


Sådant kvittrar människan om
i nya byar, vittjas lugnt i
stilla vik,


Just så och livsmodskarvt skars
bröd från livets ugnar