Jag finns i livets labyrint
som att gå över ändlösa
vidder.
Jag söker och famlar men
finner ingenting, i hjärtat
det kramar och svider.

Att söka att finna försöka
förstå sin tillvaros mening
i livet, att gå över vidder
som ingenstans tycks nå,
känns som man är
övergiven.

I hjärnvindels otroliga
substans rör sig tankar
och funderingar som
ingen trodde fanns,
ovisshet i livets alla
skeden.

Man lär sig att leva
man inlemmas väl,
man får förskjuta
förtrycka och förtränga.

Är det naivt att min
tankes funderingar då
är,att svaret jag får efter
avslutad färd på
daggbestänkt mark,
på min vandring över

ÄNDLÖSA VIDDER!