Är du mitt minne

med slitna brutna löften
vid lögners trötta dörr

Ville du ej vara
annat än en våg av evig törst

ditt öde var att knacka ivrigt
på en dörr vars gångjärn
putsats upp


Ditt ödes krock i mitt

mitt att finna just den man
i behov av gångjärn slitna

varma kärleksfullt naiva


Den kvinnan som jag tillhört
sedan sägners arvssynds brott

De med blickar klarast

som aldrig vill ge upp



Den mantel du kröp in i
var mitt liv och all min törst


den mantel jag slet av mig



blev till sorg och verklig tröst