Vi såg hennes magra hopp kura
ihop

nedfälld och undangömd

skrapade till med skon just där
lyckans läten log

de förbipasserande hann se


gruset i ögonvrån
kontrastens missmod

hon såg mig i ögonen länge
var inte lätt att tycka om

där. Just då. Det var som om elakheten
fick mitt mod att svika

som om allt jag önskat föll

det vackra i mig och det stolta




Hatet smög in. Den extroverta systern

alla lade de krokben medvetet


hon grät för allt och ingenting



jag avskydde. Hon lät mig låna
hennes skor.

Efter att jag vägrat trösta.


vi ritar kartor av dysfunktion.

gör oss sakteligen kloka