Katta föddes under en veranda på en granngård, sommaren 1972. Hon flyttade snart till ett garage där det fanns en liten koja i hörnet. Hon vistades för det mesta utomhus och flyttade helt ifrån gården där hon föddes till en lada bredvid vårt hus. Hon födde de flesta av sina ungar där eller i en övergiven lada i skogen.
Vi kallade henne helt enkelt Katta eller vanligtvis Svarta Katta, eller som det uttalades Swårta Katta.
Ett år lurade hon oss verkligen, för hon födde inte ungarna i ladan vid vårt hus eller den förfallna ladan i skogen. Vi försökte följa efter henne men det gick inte, hon var för snabb, men en dag såg vi henne komma ut ur ett gammalt garage så vi gick dit och började leta, inga ungar. Men vi hämtade ficklampor för att ta med oss upp på loftet, och enda vägen dit upp gick förbi en gammal skrotad varmvattenberedare, som stod där just för att man inte skulle ta sig upp på loftet. Vi lyckades till sist ta oss upp och efter mycket letande hittade vi dem. Efter ett tag komm Katta, kurr, kurr, som om ingenting hade hänt. Loftet hade ett fyrkantigt hål i mitten där det en gång hade gått upp en skorsten och för att underlätta att ta sig upp och ner tog vi och spikade fast en gammal trasmatta och stack ner den genom hålet så att vi kunde klättra upp och ner. Mycket snart använde kattungarna trasmattan för att ta sig upp och ner också.
Katta var en mycket bra jägare, men hon hade en egenhet och jagade bort andra mammor för att ta hand om deras ungar också och som mest hade hon 9 ungar som hon tog hand om, varav 2 var hennes egna. Hon hade inga problem att skaffa mat och man kunde nästan ställa klockan efter henne. När hon slank runt hörnet och gick iväg för att skaffa mat så kom hon alltid tillbaka med någonting 1 timme senare. När hon hade så många ungar att ta hand om så behövdes det ju mer mat, så hon började jaga harar. En gång satt jag och brorsan och tittade ut genom köksfönstret när vi såg Katta smyga mellan tuvorna i kohagen. Helt plötsligt tog hon ett skutt och samtidigt stack en hare iväg med Katta efter. Jag och brorsan trodde inte hon skulle ha en chans, men haren sprang inte rakt, den sprang i en båge och så fort Katta såg åt vilket håll den var på väg genade hon och tog den precis där den började ändra riktning igen. Jag vet inte hur länge jakten pågick, men det kändes som en mycket lång tid, men det kan inte ens ha varat en halv minut.
Sista gången jag såg henne var hon 16 år.