Och plötsligt så befinner jag mig bara där.

Med brevet i handen. Som jag skulle posta.

Och plötsligt då, av alla tillfällen här.

Så kommer en storm av överaskande känslor, Nästan som Åska.

Och jag som trodde att jag bara var tomt som ett skal.

Mitt hjärta började skapa pulserande ringar i luften... ljudet av en dold bas.

Jag tittar på det darrande brevet i min gamla hand.

Bilarna som står parkerade på gatan jag strävar förbi

reflekterar min egen spegelbild.

När blev jag så ful och gammal?

Så ensam, feg och svag?

Jag är trots bara 20 år.

Men har levt ett liv som känns mer än så.

Jag bytte frisyr, stod i kö för operation, bytte skola, skiftade skor

Gick på mediciner, Såg mer på film, drack alkohol, fast jag gick på penicillin.

Tillsammans med Mirtazapin, lergigan, Theralen, 100mg Ipren per dag.

Skriver texter, som ingen läser

Har filmidéer som inte växer

Kan beskåda igenom sociala spel, Fast jag aldrig riktigt förstår det.

Har skaffat mig dissociationer som en försvarsmekanism.

Läste psykologi, för att kunna diagnosera mig själv.

Det är lättare än så.


Så jag stod där med mitt brev i handen.
Och verkligheten gled sakta tillbaka
När känslo stormen lämnade mig
Och jag kunde tillslut andas och återhämta mig
För det var då jag förstod
Att allting inte har ett syfte, Att komma någonstans, kräver mod.
Så jag väljer nu att förvandlas till ett skal

Det är lättare så, När man inte vill ha några känslor kvar.