Den var en gång en gubbe som hette Jan Björklund. Han var ledsen för han saknade sin hund. Den hade dött när han var liten. Jan var känslomässigt sliten. Så han sökte sig till det militära. Påhejad av både nära och kära! De var så glada. För nu behövde inte de tillämpa aga. Nej nu skulle ju han bli militär. Så nu kunde han bli slagen där. Jan fick lära sig om hur man stoppar en stadskupp. Genom att stridspitten runka upp. Allt slit och slät, givakt och stå upp. Gjorde att han behövde en stödgrupp. Gruppen gav Jan både det ena och det andra. Tills han kände sig tillräckligt intellektuellt bevandrad. Ja, Jan han slet både dag och natt. Tills han kom fram till att vi borde skrota skatt. Så Jan gick och blev liberal. Men han glömde aldrig de visa orden från sin korpral. Ordning och reda, pengar på fredag! Dessa ord han skrek så mycket att folkpartiet höll ett rådslag. Ska Jan styra vårt parti? Ja för fan, så måste det bli! Så nu när Jan blivit partiledare. Han en gång för alla med liberalismen separerade. Ingen mer flumskola ska vi ha! Sen gjorde han den värre än hur den tidigare va. Nä det är inte lätt att vara liberal militär. Han borde stannat där. Och aldrig skaffat en politisk karriär. För Jan, det blir inte bättre med staff och aga. Det enda som händer är att barnens hjärnor blir svaga. Så nu sitter jag här och tänker en stund. På hur mycket jag inte tycker om Jan fucking Björklund. Jag vet att det finns en glugg bredvid din tand. Men jag förstår inte varför du vill kärnvapenbestycka Gotland!? Lämna Gotland och skolorna ifred. Så lovar jag att inte använda dina valstugor som brasved. Din dumhet gör mig stum. Det är därför jag skriver detta i mitt rum. Jag vett att du vill dra i min krage. Du borde inte lämnat din mammas mage. Nä för fan, Björklund ska ut! Snip, snap du är inte en skolsnut, så var denna sagan slut.