Det ljusnar...

Jublande glad
får jag äntligen släppa taget
tillsammans med många andra
som också väntat.
Sträcker mej längtande
mot det okända
och låter vinden föra mej
vart den vill.

Vinden friskar i
och plötsligt blir jag ängslig
och ser mej förvirrad tillbaka.
Så här skulle den väl inte va,
friheten...?

Den finns fortfarande kvar,
tryggheten,
där den alltid funnits
och den får mej
att våga fortsätta min färd.

Stöter ihop med andra
och ändrar riktning.
Ingen ser ut som jag,
alla är vi olika, unika.
Några av oss fastnar i varandra
och fortsätter 
den muntra dansen tillsammans.

Livet leker,
och jag väntar bara
på nästa händelse
som ska berika min resa.

Plötsligt kommer marken
rusande emot mej,
utan att jag kan göra
någonting åt det.
Jag landar tillsammans
med många andra
och bildar en stor, vit hög.
Några saknas!
De hamnade i vattnet,
ändrade form och försvann.

Tiden går långsamt,
inte mycket som händer.
Så börjar det bli varmt
och jag är inte längre densamme
utan jag krymper
och blir mindre och mindre.

Så lättar en liten del av mej
och stiger mot skyn,
för att åter vara i tryggheten.

Cirkeln är sluten nu, lilla snöflinga!