Min mor föddes i storfurstendömet Finland som tillhörde då Ryssland.
Min mor var således uppfostrad i tidens anda.
Min mor var den förstfödda i en affärsmans sjumannafamilj.
Min mor är på sina ungdomsfoton en vacker, glad flicka från Viborg.
Min mor hade böjligt, starkt, mörkt hår, en vacker näsa, en gullig mun,
skrattgropar.
Min mor var en av de vackraste flickor jag någonsin har sett på foto! Det var
inget under att min pappa en dag blev stormförtjust i henne,
han var galen i min mamma, skulle ha lovat henne guld och
gröna skogar, för att få henne.
Min mors och fars härliga pingstbröllop firades festligt i början av 'den sista
härliga sommarn' före många, långa krigsår.
Min mor var hennes fina livliga fyra bröders storasyster.
Min mor lärde sig tidigt att klara sig med vilda pojkar!
Min mors äktenskap var lyckligt, hon blev mor till tre söner.
Min mor var till en början hemmamamma.
Min mor hade konstnärsnatur, ofta ett svårt särdrag att leva med.
Min mor var bohem på konstnärs manér, men pappa, en gentleman
visste hur han skulle kryssa!
Min mors rollfördelning var ingen självklarhet.
Min mor var som björnmor under alla krigsåren, beskyddande och
föredömlig, då små pojkar behövde omsorg och rätt fostran
Min mor gav goda råd för livet, respekterade goda seder och fint sätt
Min mor stimulerade sönerna till goda intressen trots att det inte alltid väckte
gensvar i dem som ville sporta och spela hellre än öva piano, flöjt och fiol.
Min mor var en skicklig kock. Mamma älskade sina bröder och hade
även en stor krets musikvänner. Hon inbjöd sina kära till sig på middag och
hemkonserter. Hon var den självskrivna värdinnan och uppträdde med sång
ackompanjerad av min pappa
Min mors stora livuppgift var musik. Hon var själv en uppträdande
sångerska och senare sånglärare.
Min mor var ofta bortrest även längre tider, men när sönerna hade
blivit äldre och redan gick i gymnasiet, blev det möjligt för henne att träffa
många av hennes egna sånglärare i Stockholm och Tyskland. Dessutom
undervisade hon själv i Tavastehus.
Min mors stora bakslag var, att hon var diabetiker, beroende av insulin och
insjuknade redan i ett tidigt skede före sin medelålder. Hon blev även blind
före sina pensionsår och levde femton år utan synsinne, men det förlamade
henne inte. Hon hade blivit frälst och det hjälpte henne över de värsta
motgångarna. Hon var seg. Fastän hon hade förlorat sin älskade
man och impressario, visste hon hur börja på nytt efter förluster.
Hon lärde sig blindskrift och skrev sina minnen och började
skriva lexikon på franska. Min mor tyckte om lyssna på mig när jag
läste poem som hon själv valde för henne. Några timmar innan
hennes livslåga slocknade frågade hon på sin sjukbädd, 'skall jag dö nu?' jag
svarade, att jag vet inte, ingen vet när den sista avfärden är för handen.
Den är ganska ofta en överraskning, ett oväntat skede. Hon ville be mig om
ursäkt om jag tyckte att hon hade varit för sträng i min uppfostran, men hon
ville att fostra mig som ett exempel för mina bröder. Hon var borta följande
morgon klockan fem, allena.
Min mor är borta. Jag saknar henne, en djupt älskad människa och
mor.

© Heikki Hellman 2013-01-21