Det var inte meningen att meningar
låg dränkta i överflöd. Ett jag som
överflyttades till ett annat jag. Var
inte meningen sade jag. I håven dallrade
fisken som du lyfte upp. Rakt upp som
om handlingen bar mod. Klöv du fysikens
gälar. Som om den kunde skiljas ifrån
kunskaperna du ägde i biologi. Satte
oss tydligen på knä och lät oss undervisas.

min mage som kurrade och kylan som inte längre
kröp.den hasade sig fram och solens fläckar
låg i minnets bakre delar. Döden dansade i vikar
som jaget aldrig velat se. Jag hade mumlat för du
hade skämtat om min känslighet. Den du alltid
var. Det var som att ge dig empatin i flätade
korgar av sårbarhet och du hällde innehållet upp och
ned. Hur gör man frågade jag allt som väckte trygghet
men inget svarade och tomhet skrek. Jag frågade en inre
värld om svar på oändlighetens svåra lekplats. Höll mitt liv i
samma nät.

Kring oss fanns hyenorna. Du bad mig blunda. På någon
sekund var du över mig. Tuggade i dig allt jag var.


Krälade till en framtid på viljans ben. Den blev jag.
I håvarna sitter ett kippande barn. Ser ned på mig
i garaget. Kan inte med att ställa undan dig. Minnet
behöver kastas av. Det måste finnas någon slags
sadistisks mögligt överjag som placerat näten högst
upp på skidräckets bakre del. Ett lodjuren putsar på
varje dag.