Urgröpt sade de. Bitterhetens
hånskratt gräver. Spadtag
efter spadtag.
Ingen yta kvar att spräcka.
Fingrar insmörjda med kräm
Spruckna rester av
hud. Så levde de. Utanpåverkans
nutidsspår.

Råttor letandes efter det dagliga
av det mänskliga

I en varm bris av internationalens
toner
stod hon kvar invid kajen.
händer smekte varsamheten
långsamt

lyckan vände sig inte om

inte mer,