De satt på hennes golv med cappuccino-mustasch och drack varannan klunk ur en 7-eleven-mugg. Allt som fanns i lägenheten vara en säng. Några snöflingor låg i Sofies bruna hår och smälte. Solen sken in genom fönstret och deras kroppar bildade två sköra skuggor på de kala vita väggarna. Hon såg liten ut i den stora gråa tröjan.
- Alla möbler kommer imorgon då min kusin kan låna släpet. Men man behöver inte saker när man har sällskap, sa hon och log emot honom.
- Du verkar lycklig, sa han, jag är glad för din skull.
- Jag är nog det, är inte du?
Simon ryckte på axlarna, gick sedan bort och satte sig på hennes säng. Den var obegripligt hård och han studsade i sängen så den gnisslade. Hon skrattade, kom fram till honom och Simon gav henne klumpigt en kyss på munnen. Deras tungor möttes en kort sekund, innan hon drog sig bort och gick till fönstret. Människor med försiktiga steg på ishala vägar där utanför, rädda för att ramla, rädda för allt möjligt. Han såg konjunkturerna av hennes sammanbitna ansikte speglas i glasrutan.
- Vi kan inte hålla på så här, sa hon sedan tyst, nästan som en viskning, utan att vända sig om, - du vet att jag inte vill.
Hennes ord fångades upp av de nakna väggarna och stannade kvar. Fyllde rummet långsamt med dess mening.
- Nu vet jag det, sa han lakoniskt.
Hon svarade inte. Hennes sammanbitna mun förklarade allt utan ord. De följdes med ut från lägenheten. Det hade blivit mörkt och kallt. Det kom rök från Sofies mun när hon sa hej då och hon gav honom en rökig kyss på kinden.

Simon gick hem till sin mamma som satt och läste tidningen. Hon sa att han såg blek ut och behövde c-vitaminer. Hon skalade två apelsiner. Han sa att han var mätt och la sig på soffan. Han slöt ögonen och insåg att två personer inte kan nå varandras hemligaste vrån eller djupaste känslor. Att två personer kan vara sammankopplade, beroende av varandra, men aldrig leva i varandra och därför måste alla vandra genom livet ensamma. Men han hade ändå fått en kyss och en stulen kyss är mer värd än hundra av rutin.