För länge sedan existerade ursprungshavet, allt livs urkälla. Alla djur har sitt ursprung i vattnet, i havet.

Då evolutionen gick framåt började några djur landstiga. Det var ingen plötslig händelse. Den lär ha skett småningom. Den tog minst sagt miljoner år! En miljon år är en kort period då det är fråga om evolutionen. Djurkroppen var anpassad till vattenförhållandena. Landstigningen krävde en ny anpassningsförmåga, en ny flexibilitet att besöka torra landet utan att bli uttorkad. En annan fråga var att lungorna måste ha utvecklats att klara av sina funktioner både i vattnet och på torra landet.

Det finns ännu i dag djur som lever ett mellanstadium. Jag kom att tänka på att sälen kunde vara exempel på ett sådant djur. Till slut lyckades erövningen av torra landet och livet där blev möjligt. Människan var en bland många som blev landkrabbor och återvände aldrig mera till havet. Människan hade anpassat sig efter ett liv oberoende av vattenelementet. En undermedveten längtan till vatten kanske stör människan av att inte kunna leva där, utan bara njuta av havets mångsidighet?

Att man härstammar från havet, betyder det att man tycker om havet? Det kan hända att av urgammal vana drar havet till sig på ett ofattbart sätt.

Om jag tänker bara på mig själv noterar jag att jag i många avseenden är beroende av havet. Jag törstar efter att återvända till havsstränder, att promenera vid strandlinjen, att snusa på fuktig havsluft, att se havet i olika tillstånd, i morgonrodnad, när det gryr eller mot natten då det skymmer och den avlägsna stjärnhimmelns alla ljus tändes. Kunde man möta ännu vackrare dramer än de som spelas när solen stiger eller vid solnedgången?

Havsstranden är numera min vallfärdsort, stranden, där mina fjärran föregångare en gång länge sedan gick i land! Där ligger även min badstrand var jag låter saltvatten skölja mitt ansikte och min trötta kropp. Min hud och min själ blir rena. Jag lyssnar gärna till havets orgel, när stormen tjuter och jättestora böljor slängas starkt mot klippor och strandstenar och vågorna tvättar dem i sin saltskum, sköljer och finslipar dem.

Jag har lärt mig lyssna på vindar. Vinpust, hård vind, vindil, kuling och blåst var och en av dem har sin egen karaktär och ofta specifikt budskap att meddela. Havets eviga dån och skval bär med sig hälsningar från avlägsenhet och väcker en längtan bort! Oceanens ändlösa stränder domineras av känslan av evighet! När det börjar blåsa upp till storm och stormen tjuter bevisar naturen sina gränslösa styrkor. Havet påminner oss om sitt oslagbara herrevälde!

Havet kan också vara vänligt och milt, även vindstilla, spegellugnt. Då är det som mest delikat, mest givande. Det kan hända då och då på högsommardagen. Vinden spänner inte seglarens segel. Segelbåtar flyter. Seglaren solar sig!

Under de senaste årtiondena har landkrabban hört talas om oroväckande nyheter. Ett idylliskt liv på torra landet kan vara hotat.

Människan lever på ett ansvarslöst sätt så att såkallad växthuseffekt ökar och ett slutresultat kan vara en hotbild där världens glaciärer och inlandsisar kommer att smälta.

Låt oss hoppas att landkrabbans idyll får fortsätta och det inte går på tok för honom, när den där förmågan att kunna leva i vattenelement för alltid förlorades under evolutionens långvariga gång!

© Heikki Hellman 2013-02-07