Det gör så ont att vara strandsatt
det svider när människor tror att man spelar dem ett spratt
det smärtar ofta till i min sjuka kropp
allt detta tillsammans gör att man mister så mycket av sitt hopp

strandsatt betyder ensam och övergiven, även om det är i en lägenhet med två rum och kök
och ibland kommer faktiskt någon på besök
men när dörren stängs igen så kommer tystnaden åter, och ljuden dör
och TV:n är det enda som man egentligen hör

då påminns man om det tysta inre, där de tysta tankarna mal
och för med sig de forna minnenas kval
samt oro för framtid, där glädje ej finns
det enda som liknar det, är de vaga stunder av lycka som man då och då minns

och man är medveten om att det inte finns resurser att ändra på tiden, göra om
varken stunder som kommer eller tider som ligger bakom
utan fast i nuet i klar medvetenhet beträffande det som är nu och det som varit
och alla chanser till förändring man haft, som nu har farit

likaså är framtiden spärrad, alla kommande tider
för att man inte gjorde rätta val ungdomens år, så nu går man och lider
och ånger hjälper inte, det ändrar ingenting
så man får vandra runt, om och om igen, i en ond ring

eller ond cirkel som det egentligen benämns
så nu sitter jag här och grubblar och skäms
vilket spektakel
och det enda som kan rädda allt är något som kallas mirakel

men hur ofta sker sådant, inte ofta vad jag vet, det kallas kanske tur
så jag får fortsätta framåt, men kommer nog tillbaka i retur
för jag färdas ju i denna onda cirkel, som aldrig verkar ta slut
så jag får acceptera allt som det är, jag är fast i den, och som det ser ut, så slipper jag aldrig ut

© Ted Örnberg 2013-02-07