Pappas sjukdom bröt ut, överraskande.
Han hade hemlighållit den för oss!
Först efter hans död förstod jag,
att han hade haft en vag aning och
sett döden i ögonen sedan många år.
Hans bortgång var kort och snabb!
Tre vårmånader, han var borta.
Samma dag duggade det, buskagen slog ut.

Sommaren 1972 var ovanligt varm.
Pappa hann drömma att en son föds i min familj.
Midsommarbjörkarna vissnade knappast
innan vår minsting, en snygg son, föddes.

I slutet av augusti
hade jag studerat medicin sedan sju år.
Jag var ensam i ett främmande land,
framför mig ett sista kraftprov,
tre månader, trettio tentamen.

I mitt tillstånd kände jag mig hänga på ett hår.
Mina många emotionella händelser
utan en ordentlig återhämtning
var en inte ringa börda.
Repetitionen av alla lärda kunskaper
var en rejäl ansträngning! Att få underkänt
var en möjlighet men ett undantag
Diskussioner med lärofäderna
mellan fyra ögon gick oftast bra.
Det gällde också mig, men stressen var stor.

Sista examen på ögonkliniken,
allt var lyckligt förbi.
Nästa dag ägde en avskedsfest rum.
Nya läkare och professorer samlades ihop
i medicinska skolan som inbjöd alla
att skåla för en ny milstolpe!
Samma kväll samlades alla nya läkare
ännu en sista gång tillsammans!

En festmiddag, vin, sånger och dans.
Mindes goda även komiska studieminnen
från de förgångna åren.
Våra lärofäder upplevdes kära
var även värda ett stort tack!
På småtimmarna de sista kramarna,
jag kröp till kojs i litet värdshus
vid festplatsen. Min sista natt i Schweiz.
Jag somnade i nostalgiska tankar
om mitt kära hemland, mina kära där.
Vinet säkert hjälpte mig något,
jag var värd det!

Sista timmarna hade varit ett svävande i moln,
vällustens klimax närmade sig på morgonen.
Jag anade inte det.
Jag startade min bil. Hem!
Plötsligt fann jag mig i mitten av kulmen.
I mina tankar kryssade förgångna givande år,
pappa, hans grymma öde, bortgång.
Sonens, ett väntat, önskat barns, födelse,
min stackars mor i sin djupa sorg,
min egen långvariga stress.
I gårkvälls avsked, kramar, farväl.

Sen kom höjden av dårskap!?
Jag brast i gråt. Jag har aldrig förut eller
därefter gråtit lika djupgående, tröstlöst.
All min stress exploderade.
Mina tårar rann på kinder liksom
en flod på våren.
Jag grät högt. Jag stortjöt. Jag blev rädd
för mitt eget ljud. Det var dårens yrande.
Jag var säker på, att jag nu blir galen.
Jag såg knappast vägen genom min tårvägg.
Jag visste inte
att man kan reagera så intensivt, men
pressen var enorm och samlats sedan länge.
En ny våg av tårar kom, gick och kom på nytt.
Hela min kropp skakade och darrade.
Det tog sex timmar innan det var över.

Jag hade gråtit ögonen ur mig

© Heikki Hellman 2013-02-26