I de tappra stegen såg hon honom
än. Han med inkapslad längtan.

Minns hon bjöd honom en glass
men han sken upp så sent. Figurer som
står lite för stelbent. Ögon
registrerar förloppet men hänger
inte riktigt med. Drömde om att
skälla ut hans mamma.
Be henne sluta plåstra om. Det friska.
Bete sig mot honom som om han var
som andra. För nog kunnat
bli det. Smält in. Beblandats.


på toaletten hos
sin bästis fanns en affisch. Den
uttryckte i punktform
vad barn behövde.
Att föräldrar inte skulle ta ut
förlorade drömmar. Inte lägga
dem på oss. På barnen.

Hade talat med mamma redan
i femman om vilka drömmar hon inte
hade klarat. Hon hade skrattat. Idag
så tänker hon det var allt lite så vi
straffas. I pauseringar och toner i
ångesten som vaktar.

Hade länge trott att guden kanske
svarar. Hade tänkt så mycket och
vad blir kvar? Av det ofärdiga och
allt vi klarat av.


Hon ville blunda och se resultatet
samtidigt. Det gör så ont att sträva

nå upp till löven.