Jag vill att du tycker om mig. Inte bara tycker om mig utan älskar mig. Jag vet att det är mycket att begära och att du kanske inte vet innebörden av dessa ord, men det är viktigt för mig. Att älska någon borde vara lättare, men det är faktiskt inte så himla lätt alltid. Och har man tur så har man många personer som faktiskt älskar en. Oavsett hur dum eller snäll man är. Många gånger har jag förklarat för dig att jag inte uppfattar det du tycker är kärleksfullt emot mig. Faktum är att jag sällan ens hör av dig. Ibland känns det som om du tar mig för givet. Att du räknar med att jag alltid kommer att finnas där för dig, att trösta och ge skydd när du känner dig sårad.
Men igår fick jag nog. Nu har jag tröttnat. Du kan inte behandla mig såhär. Du kan inte. Du får inte. Jag vill inte. Förlåt. Förlåt förlåt förlåt. För-så-jävla-låt. Det är över.
Game over.
Jag ger upp.
Vad är det du inte greppar?

- Sluta nu, jag orkar inte mer!
- Vad har jag gjort för fel?
- Snälla du, det är ju det jag har sagt hela tiden, det är vad du INTE gör som jag blir sårad för?
- Hur ska jag kunna bättra mig?
- Jag vet inte, borde du inte veta det vid det här laget?
- Snälla berätta för mig, jag ser inte vad jag gör för fel...
- Och det kommer du aldrig att göra heller.
Jag stänger dörren. Jag smäller inte igen den, jag är inte arg. Jag är inte ens upprörd egentligen. Jag bara inte orkar mer. Jag sliter upp portdörren och går ut på gatan. Du kommer ringa imorgon, jag bara vet det. Och du kommer försöka på det sätt som jag önskar att du gjorde hela tiden. Fråga hur jag mår, säga att du saknar mig, påminna mig om hur viktig jag är och hur mycket jag betyder. Och jag kommer tro att du har ändrat dig igen. För det är min största önskan. Jag tittar åt höger innan jag går över gatan. Försöker att inte visa omvärlden min frustration över att du inte förstår mig. Tårarna bränner mot den torra huden i vinterkylan. I detta ögonblick förstår jag varför alla tjejer som blir misshandlade inte lämnar sina män, varför man vill tro att ens nära ska sluta med alkoholen eller drogerna när de på nytt lovar på heder och samvete att sluta. Denna gång kanske det faktiskt är sant. Men det är aldrig sant. Inte i mitt fall i alla fall. I bästa fall kanske de håller upp några veckor, kanske till och med en hel månad. Men i slutänden går du tillbaka till ditt gamla jag. Och jag blir sårad på nytt. Bussen rullar in på stationen. Dörrarna gnisslar när de öppnar sig och jag kliver ombord. Tankarna vandrar i mitt huvud som ett lokomotiv dundrandes över ensliga marker. Jag är inte stark nog att lämna dig bakom mig helt. Och jag kanske aldrig är det. Jag är ständigt på jakt efter ditt uppmuntrande och din uppskattning. Det ger mig ett rus, som jag liksom inte kan få nog av. Och ju stoltare jag gör dig, desto mer vill jag ha ut. Men på senare tid krävs det så mycket mer än ett ”bra gjort”.
- Är det allt du har att säga?
- Ja men det är ju jättebra!
Du säger det med den där rösten och jag vet att du verkligen menar det, men jag vill höra det igen med andra ord. De där orden som du inte kan. Vi bråkar konstant. Nästan. Gärna mer än mindre. Jag vet att jag inte får uppmärksamhet oavsett om jag gjort något bra eller något dåligt. Ändå fortsätter jag. På något sätt känns det som om att du inte bryr dig. Eller så vill jag inte att du bryr dig, för det är liksom så det känns. Du bryr dig inte. Punkt. Jorden kretsar runt dig. Du hade en kass uppväxt. So what, det hade halva Sveriges befolkning med. Ibland vill jag bara ge dig en käftsmäll om du ursäktar min svenska. Inte för att jag tror att det hjälper. Jag vet att det inte hjälper. Det är nog en av de bättre sakerna du lär mig. Våld löser ingenting.

Väl på bussen ringer jag Puh. Det går några signaler innan hon svarar. Hon är på jobbet men kan prata en kort stund. Jag förklarar i lätta drag om vad som hänt.
- Jag är fortfarande upprörd.
- Gumman jag kan tänka mig det.
Puh pratar till mig med sin ”förstående” röst. Den hon alltid använder när hon försöker visa människor att hon har empati för dem. Ibland bara hatar jag den rösten. Jag vet att hon menar väl men den tonen får henne att verka nedlåtande och som hon bara låtsas.
- Vad jag än gör känns det så himla... lönlöst du vet.
- Jo, jag förstår det. Men Gumman jag måste gå nu, jag ringer dig senare.
Vi säger hejdå. Hon kommer inte att ringa senare. Hon gör det aldrig. Jag känner henne för bra för att veta att hon kommer glömma bort det. Jag bryr mig inte. Jag orkar inte bry mig. Promenaden hem från busshållplatsen är bra för mig. Jag får rensa ut den negativa energin jag bär på. Jag ringer Fia, som också jobbar och inte har tid att prata men som lovar att höra av sig när hon slutat. Jag vet att hon gör det, hon håller alltid vad hon lovar. Sen lyssnar jag på musik sista biten. Pepp musik, med rytm och handling som gör mig glad. Framme vid trappan byter jag låt lagom till att släppa allt det dåliga.
Då ringer du. Jag svarar. För jag kan inte inte svara när du ringer.
- Du glömde din halsduk här.
- Okej? Jag har fler.
- Då lägger jag den i hallen...
- Visst. Jag kan inte prata just nu.
- Okej... Hejd...
*klick*. Jag klarar inte av att höra din röst just nu. Jag bara gör inte det. Jag vet vad som kommer hända nu. Jag kommer gå upp för trapporna, för backen, in i porten, ta hissen, öppna dörren, gå in och låsa den slita av mig ytterkläderna och låta de ligga på golvet medan jag lägger mig på sängen och grinar, grinar som ett litet barn. Jag kommer få massa sms från dig som jag inte förstår... och sen kommer jag ringa och be om ursäkt för mitt beteende. För jag vet att det är jag som har gjort fel. Du vet inte bättre. Jag kan inte förvänta mig mer utav dig. Jag har inte rätt att förvänta mig mer utav dig eftersom du inte kan bättre. Jag har inte rätt att kräva av dig att du ska förändra dig.

- Hej...
- Hej gumman, hur är det?
De där orden, de orden jag alltid vill att du frågar mig, som jag idag inte har något svar på.
- Förlåt för att jag bara drog.
- Det är lugnt jag förstår dig.
De där orden jag vet att du bara säger för att.
- Mm... jag ville bara säga det i alla fall. Vi hörs senare.
- Okej. Jag älskar dig gumman.
De där orden jag vet att du inte vet innebörden av.
*Klick*