Någon
trodde sig ha rätt
att tala om för mig
att mina känslor
inte ägde giltighet
i den här världen
Någon
trodde sig ha rätt
att säga
att jag inte
förmådde uttrycka dem
tillräckligt
väl
Någon
tillskrev sig själv rätten
att hävda
att mitt kreativa jag
borde utveckla
ett aggressivare
bildspråk
för att på så vis
hitta en personligare
ton
Så där stod jag
således
lamslagen
och ganska vilsen
i min egen
ensamhet
den ensamhet som fortfarande
och kanske för all framtid
är och förblir
min egen
och såg mig om
efter min "personliga ton"
som ingenstans
stod att finna
allra minst
i min närhet
Någon
kan inte bestämma
vilka ord
diktens ärende
ska kläs i
kände jag då
Inte heller jag
kan bestämma
diktens enskilda
delar
insåg jag
Dikten
bestämmer
över sig själv
Jag är bara
en handgången man
som har att utföra
vad texten och tanken dikterar
Så långt mina egna små tankekrumelurer
Mer finns kanske heller inte att säga
i detta ärende, som kan klyva
mänskligheten
likt ett vedträd
efter yxans hugg
i motstridiga
kategorier