Märkvärdiga värld av ord stöpta,

men du breder ju ut dig, här,
mellan mig i mig i mina skikt
av uppdelad känsla av själv

Likt ett tredelat ägg som blir två.
Överjagets inre domare. Detet
med dess grundläggande sökande
efter tillfredställande av behov. Det
lilla jaget sedan
så olyckligt uppskjutet och snålt
tilltaget av detta det.

Hur jagets bild svarar, i sitt knappa
skrik, lydd under den inre domarens
välde av skräck,

självkänsla. Ett ord likt en frustande
skara, sommaräng, hagar med
prästkragar
för de lycksaliga,

Den moderliga satte en fjäder i
sin hatt, såg dem med varmaste
blick av vana, ritade så upp en
karta att för oss fästa inre
nålar,

Du är tre. En stor hund skrämmer.

Du blir tolv. Något ledsamt sker i
din skola.

Barn, de intelligentaste rackare
som livet skådat. Vet om affekten
sorg kunnat i djupet delats,


Vad ska ett litet liv med känslan
av negativet till när det aldrig
hjälpt att få den förändrad,
tröstad erfaren och i djupet
delad,


I skaftet hon höll upp byggdes
tråd till hamnar,

till tryggheten och känslor av ett
jag som ramlar,


inom skalen av de två äggen
vilade sig människan i en
kamp längs tvivlen

Han drack sitt kaffe. Han sitt Tea.

I universum av former på pricken
lika,

Helveten och himlar gungandes
bredvid varandra, invid samma
sånger, ben och former,